– Jag är väldigt orolig eftersom inget just nu tyder på en förändrad Mellanösternpolitik. Sveriges ensidiga erkännande av en palestinsk stat komplicerar möjligheterna att normalisera och återuppbygga relationerna till Israel, säger Lars Adaktusson angående Sveriges förhållande till Israel.

Nyligen var riksdagsledamoten Lars Adaktusson (KD) i Israel för att diskutera det framtida politiska läget i landet. Tillsammans med andra länders företrädare mötte han Israels premiärminister Netanyahu och flera andra israeliska ledare. 
Netanyahu vann valet i mars, men hans parti Likud har ingen egen majoritet. Samtidigt hänger ett korruptionsåtal över premiärministern.
– Om han döms kan han inte sitta kvar. Men processen med möjliga överklaganden kan ta lång tid och enligt israelisk lagstiftning är det inte omöjligt att bilda regering så länge inte dom fallit i högsta instans. Det är en svår situation, Israel behöver en väl fungerande regering med tanke på landets utsatthet, säger Lars Adaktusson till Inblick.

En stridsfråga

En av de stora stridsfrågorna har varit vilka länder som är beredda att flytta sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem. USA banade väg genom sin flytt. Enligt opinionsundersökningar är 70 procent av israelerna positiva till USA:s president och landet är Israels starkaste bundsförvant.
– Den amerikanska administrationen är väldigt lyhörd för den sittande israeliska regeringens önskemål och intressen och de beslut som Trump fattat ligger i linje med Israels regerings syn på Golanhöjderna, Jerusalem som landets huvudstad med mera. Det går inte att stå den israeliska regeringen så mycket närmare än vad USA gör just nu, säger Adaktusson.
Det finns ett starkt stöd för Israel i USA, inte minst inom det republikanska partiet. Det stärker troligen möjligheterna för Trump att omväljas i höstens amerikanska presidentval.
Bland svenska politiska partier är det bara Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna som ställt sig bakom att flytta Sveriges ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem.
– Israelerna själva har bestämt att Jerusalem är Israels huvudstad. Här finns parlamentet, presidentens residens och kanslier, Högsta domstolen och alla de institutioner som konstituerar en huvudstad. 
– Från KD är vi tydliga med att Jerusalem de facto är Israels huvudstad och att en flyttning av den svenska ambassaden bör ske vid lämpligt tillfälle. Det judiska folket har en tretusenårig koppling till Jerusalem, staden har aldrig varit huvudstad i något annat land än Israel och aldrig för något annat folk än det judiska.

Sveriges skamfilade rykte

Sverige har en stor uppförsbacke för att förbättra sitt skamfilade rykte i Israel. Sverige är idag det enda medlemsland i EU som inte har utbyte med Israel på högsta nivå.
– Så kan vi inte ha det. Jag är väldigt orolig eftersom inget just nu tyder på en förändrad Mellanösternpolitik. Sveriges ensidiga erkännande av en palestinsk stat komplicerar möjligheterna att normalisera och återuppbygga relationerna till Israel.

Vad behöver göras från svensk sida för att tydliga stödja Israel i dess utsatta läge som enda demokrati i Mellanöstern?
– Ord räcker inte. Det gäller för Sverige att visa i handling, att vi förstår och erkänner Israels utsatthet. Det är en process som kommer att ta tid. Den svenska regeringen skulle behöva förklara för israelerna att man vill starta på nytt och att vi som nation aldrig kommer att tveka när det gäller att stå upp för Israels rätt att existera. Israel har rätt att försvara sig mot diktaturer och terrororganisationer som ständigt hotar att utplåna landet.
Under intervjun, som sker i riksdagshuset, berättar han också om den oerhört tuffa EU-valrörelsen 2019. Han kände att han inte kunde sitta kvar i Kristdemokraternas partistyrelse och presidium.
– Men nu jobbar jag som utrikespolitisk talesperson och vill leva upp till det förtroende jag fick i riksdagsvalet. Det som mötte mig inför Europaparlamentsvalet förra året var det tuffaste jag upplevt i hela mitt yrkesliv. 
Abortfrågan och hur Lars Adaktusson hanterat den som EU-parlamentariker hamnade mitt i valrörelsen.
– Inför EU-valet 2014 svarade jag ofta på frågor om aborter och hela tiden hävdade att den ska skötas av varje medlemsland nationellt. Den hör inte hemma på Europanivå och jag valde därför att rösta emot de förslag som försökte föra in abortfrågan i EU-parlamentet. 
– Min företrädare Alf Svensson hade samma principiella synsätt under sin tid i parlamentet. Men det blev någon slags symbios mellan våra politiska motståndare och de stora medierna, som drev i samma riktning för att komma åt Kristdemokraterna, menar han.
Han konstaterar att attackerna fick sådan styrka att det var väldigt svårt att stå emot, trots att han har decenniers erfarenhet av mediearbete som bland annat Sveriges Televisions utrikeskorrespondent i USA och på Balkan.
PER DANIELSSON

På Katedralskolan i Linköping var det många som kom till tro på Jesus när Göran Jacobson gick där i slutet på sjuttiotalet. De hade samlingar i aulan och den kristna skolgruppen växte så det knakade. Göran störde sig rejält på detta och försökte tala de nykristna tillrätta.

Göran Jacobsons mamma kom till Sverige som krigsbarn under andra världskriget från södra Karelen, som Ryssland tog från Finland. Pappa var från Adelsö i Mälaren. Båda två var uppvuxna i kristna familjer men fick inte med sig någon egen tro. 
Trots att det inte fanns någon kristendom i hemmet tyckte föräldrarna att det var en bra idé att Göran och hans ett år yngre syster skulle vara med på barnmöten och läger i Betelkyrkan i Ljungby, där de då bodde. Men att deras barn skulle påverkas av evangelium hade de inte räknat med.
– Det ingick inte i deras kalkyl att man kanske kunde bli frälst på barnlägret, säger Göran och skrattar.
Göran hade en mycket god relation med sin farfar som bland annat skjutsade Göran på sin moped till kyrkan. 
– Där tyckte jag det var så mäktigt. Det var någonting som talade till mig där i kyrkan. 
Han fick en Gideonitbibel av farfar och tyckte det var spännande att läsa om när Jesus blev korsfäst. Men att han skulle ha uppstått var svårt att förstå.
– Det var en häftig story. Han blev plågad, korsfäst och dog, så långt var jag med. Men det där med uppståndelsen kunde jag inte ta till mig.

Gymnasiet i Linköping

I åttonde klass var det dags för konfirmation och Görans föräldrar var positiva till detta. Prästens undervisning tog tag i honom och han började fundera mer i de andliga banorna. Det såddes frön och Göran fick med sig något från denna tid.
Göran började gymnasiet på Katedralskolan i Linköping. Där pågick en skolväckelse. Många kom till tro, kristna skolgruppen växte kraftigt och pingstkyrkan anlitade två evangelister som bland annat hade möten på skolan. Göran och flera andra störde sig på det som hände och startade en grupp som de kallade ”Halvanarkistiska antireligionsförbundet” med syfte att stoppa väckelsen på skolan. Det lyckades inte så bra.
– Vi gillade inte alls detta. Så här kunde det inte få fortsätta. 
De försökte tala de nyfrälsta till rätta och satte upp väggtidningar på skolan. 
– Kom till pingstkyrkan på lördag kväll så får du se att det här är äkta, uppmanades Göran av en av de nykristna tjejerna under en diskussion.
Göran ville absolut inte men lovade till slut att ändå komma när hon stod på sig. När det sedan var dags hade han ångrat sig. När han inte dök upp ringde de nyfrälsta kompisarna i kyrkan honom.
– Nu kommer vi och hämtar dig, fick han höra. 
Det gjorde de också.

”Kan inte stämma”

Det hade varit ett väckelsemöte i kyrkan. Göran kom lagom till ungdomsmötet efteråt i källaren.
– Jag satt där och åt en macka, drack kaffe och mådde allmänt pyton.
Alla var glada och pratade om att Jesus lever och om hur många som blivit frälsta.
”Det här kan inte stämma” tänkte Göran. Efter en stund lyckades han ta sig därifrån men på vägen ut såg han på anslagstavlan att det skulle vara väckelsemöte även nästa kväll. ”Okej, okej, jag går väl tillbaka imorgon så får vi se vad som händer”, tänkte han.
Nästa kväll blev ungdomarna i kyrkan förvånade att Göran kommit tillbaka. Mötet satte igång och Urban Widholm predikade om att ha en liten Jesus eller en stor Jesus. Det var musik och sång och inbjudan till frälsning. Budskapet hade gått rakt in i Görans hjärta. Han satt och skruvade på sig i bänken. 
– Du, vad händer om jag går fram, frågade Göran kompisen som satt bredvid.
– Då blir du frälst, svarade kompisen.
– Men jag har ju lovat de andra att jag inte ska bli det.
– Men du har avlagt ett större löfte till Jesus, sade kompisen.
Göran gick fram och böjde knä. En av musikerna kom fram och samtalade med honom. Göran sade att han ville bli frälst, och de bad tillsammans.  
Tidigare hade han snusat, druckit och svurit som en borstbindare. Direkt dagen efter var suget efter alkohol och snus borta och han upptäckte att han inte svor längre. Flera kompisar blev besvikna över hans förändring. Tre veckor senare döptes han och blev medlem i pingstkyrkan.

Lumpen och pastorsplaner

Tidigt kände Göran en dragning till pastorsjobbet. Redan som barn hände det att vuxna personer sade till honom att han var en präst. När det var dags för lumpen blev det vapenfri tjänst på lasarettet i Lycksele.
– Där träffade jag en tjej som heter Yvonne. Henne har jag varit gift med i 37 år.
En dag satt han och tittade på tv i dagrummet på lasarettet. Det satt en patient där som stirrade på Göran.
– Jag började känna mig olustig.
När tv-programmet var slut kom mannen fram och sade: ”Du, jag ser en pastor i dig.”
När Göran muckat bestämde han sig för att gå en ettårig bibelskola i pingstkyrkan i Gävle. Där träffade han en tufft stylad Simon Ådahl, som då var medlem i Edin Ådahl, för första gången. Över 30 år senare skrev Göran ”Den oväntade resan” som är Simons självbiografi.
Efter bibelskolan blev han sommarevangelist i Söderhamn. Sedan gick resan tillbaka till Lycksele för ytterligare ett år på bibelskola. Göran har sedan haft tjänst som pastor och medarbetare på olika platser i Sverige. 

Nära döden-upplevelse

I november 1982, vid 21 års ålder, på folkhögskolan i Lycksele, blev Göran väldigt sjuk med hög feber och lunginflammation. Han låg helt utslagen på sitt rum.
– De andra på skolan kom in med mat och vatten men jag orkade inte äta eller dricka.
Han blev bara sämre och sämre. Hela skolan bad för honom. En kväll fick han ett kräkanfall. Han hade inte ätit på en vecka så han kräktes grön, illaluktande galla.
– Jag låg i fosterställning och spydde i sängen. Det kändes som jag skulle kvävas.
Plötsligt såg han något i ögonvrån. Han lyfte huvudet.
– Två personer som jag aldrig träffat tidigare, i kritvita löst åtsittande kläder, stod vid min säng och tittade på mig. 
De såg ut som en man och en kvinna. Plötsligt fylldes han av en euforisk känsla som påminde om känslan när man ska åka iväg på en spännande resa. ”Ja, nu bär det iväg”. 
Sekunderna efteråt hade han lämnat sin kropp och befann sig uppe vid taket i hörnet av rummet. Han såg sin egen hopkrupna kropp och spyorna i sängen. Men plötsligt var han tillbaka i kroppen igen och personerna i vita kläder var borta. En helig nära döden-upplevelse av stor betydelse som ingen kan ta ifrån honom. All rädsla inför döden var borta.

Gåvan att skriva

Redan som barn, innan han kunde skriva, började Göran dikta ihop berättelser i huvudet om riddare, drakar, prinsessor och annat. När han väl lärt sig skriva älskade han att skriva uppsatser i skolan. Hemma i pojkrummet skrev han små noveller som samlades på hög i en skrivbordslåda.
Förutom journalistiken har Göran skrivit tre kristna böcker. Nu jobbar han med ett romanprojekt.
 – Jag upptäckte språket tidigt, har alltid haft lätt för att skriva och satsat på att utveckla det. Skrivandet är en gåva från Gud som jag försöker förvalta.
En bibelvers som alltid har betytt extra mycket för Göran är Romarbrevet 8:28. ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.”
– Det var den första vers i Bibeln som jag lärde mig utantill som nyfrälst sjuttonåring. Ett härligt löfte som håller att leva och dö för, avslutar Göran Jacobson, som nu arbetar som journalist på Inblick.
PETTER ALLGULIN