KONST: Fotograf Johan Bävmans bilder på svenska pappor har visats på Arbetets museum under sommaren 2016. Malmöfotografens projekt av föräldralediga pappor i Sverige har fått stor uppmärksamhet, såväl i Sverige som internationellt. Continue reading
Utställning av svenska pappor på Arbetets Mueseum
Ben blir aldrig uttråkad i Guds närvaro
ANDLIGHET: Den finlandssvenske förebedjaren Ben Antell brukar vanligtvis komma till Sverige nån gång per år. Här ägnar sig han av att missionera genom att be för pastorer och människor både i hem och på gator och torg. Tidigare jobbade han med reklam och var musiker för Ben Antell Band. Continue reading
H-B-T-Q / J-E-S-U-S
Tänk att bokstäver kan vara så laddade. Då och då kan det vara ganska vettigt att reflektera över varför man tror som man tror i vissa frågor. Själv frågar jag mig ofta om vad jag behöver hålla fast vid i mötet med människor utifrån det faktum att jag är en personlig kristen, tror på Bibeln och är med i en församling.
Det offentliga i den kristna tron är ju det som leder till dop och bekännelse och så finns det saker i den kristna tron som inte är så offentliga och går under epitetet själavård. Vi brottas alla med olika saker och allt ska inte var i det offentliga rummet.
Problemet uppstår, som jag ser det, när människor bekänner en tro och samtidigt bejakar ett sätt att leva som inte är förenligt med det som Bibeln lär. Det är inte endast inom sexualiteten, det gäller på många områden i livet. Till exempel är det ju inte speciellt tilltalande att bekännande kristna talar illa om andra eller fuskar till sig saker eller inte gör rätt för sig.
Vi är alla beroende av nåd och förlåtelse. Församlingen har genom århundraden hanterat och mött alla sorters människor. Att som kyrka våga vara tydlig med att äktenskapet är mellan en man och en kvinna är inte detsamma som att utestänga människor från den kristna gemenskapen som har en annan uppfattning. Jag tänker så här:
Om vi som församlingar är tydliga med vad vi tror på utifrån Bibeln och klargör för människor att detta är det vi tror på och predikar i vår kyrka och samtidigt klargör att alla är välkomna, så måste det väl gå att tro följande.
Vår huvuduppgift som kyrka är att predika Kristus. Tron kommer av predikan och föds predikan genom Kristi ord så har ju ordet en förvandlande kraft i sig. Jesus säger ju själv att den helige Andes uppgift är att överbevisa om synd, rättfärdighet och dom.
Den helige Ande kallas även för Hjälparen. Han vill inget annat än att hjälpa oss alla men då måste vi våga vara ärliga och erkänna att vi behöver hjälp. Vi kanske rentav kan brottas tillsammans och bli lite mer trovärdiga. Vi behöver be om mer tro på att människor i mötet med Jesus kan bli förvandlade.
Jag har en del vänner inom bokstavskombinationen hbtq. Två av dem berättade för mig att de aldrig skulle gå i Pridetåget. De jag har kontakt med är öppna för det ”andliga” och jag har endast mött respekt för min tro och övertygelse.
I mötet med Jesus kan underbara saker hända. Tänk på Petrus när han gjorde den enorma upptäckten. ”Jesus, du är Guds son”. Jag är så trött på luddighet. Finns det en elefant i rummet, så våga tala om den. Tydlighet som bygger på nåd och mycket kärlek har en förunderlig växtkraft i sig.
Ska vi utesluta allt och alla, finns det stor risk att även jag får gå. Vi är så beroende av förlåtelse och nåd.
Jag tror att församlingen har något som kan göra världen bättre. Vi är inte kallade att vara hela världens samvete. Vi är kallade att predika Kristus.
Ps: hbtq kan ju också stå för; högmod, bitterhet, trätsjuka och quo, som brukar användas nedsättande för att inget händer eller sker. Så underbart att det finns ett namn under himlen genom vilket alla kan bli frälsta och förvandlade. Hans namn är J-E-S-U-S.
RIGMOR HOLST
Chefredaktör Inblick
Katapult med musik & grrlpower
”Man ska vara den man är”
NORRKÖPING Singer/Songwriter. Rock. Pop. Rap. Grrlpower. En jämn ström av människor fyllde Dynamo i lördags. Livekarusellen och Danskarusellen inledde med gemensam Katapult på fyra scener. Tajt och trivsamt.
– Jag är här för att göra det jag tycker är roligast. Vad jag vill förmedla? Att man ska vara den man är, det spelar ingen roll vilken kultur, vilket kön eller vilken hudfärg man har, bara man är den man är!
Någon måste vara först. Singer/songwritern Simon Lundström är först ut på i Andra kammaren, en av de tre musikscenerna under lördagens Katapulten, Livekarusellens stora startfestival i Östergötland med 36 band. Publiken är inte tillnärmelsevis så stor som den kommer att bli några timmar senare och visst betyder publikens röster mycket. Det gäller att dra med sig kompisar.
Men där sitter också coachen som ska lyssna på alla sex musikakter i poolen – alltså tävlingsgruppen. Uppdraget är att tipsa och ge råd under Livekarusellens kommande spelningar i länet.
Rödprickigt fast rutigt. Red Dot spelar japansk rock, på japanska. Om någon skulle missa det visas animevideo på väggen bredvid.
Samtidigt som hiphopartisten Joel P kör motorcykelrap i Salongen sjunger singer/songwritern Joffe med mjuk röst i konsertsalen, Dynamos stora scen. Han är skriver sina harmoniska låtar på engelska. Det doftar amerikansk folk.
– Det är jazz också, påpekar Joffe som spenderar all ledig tid med elgitarren.
Joffe var med i Livekarusellen redan förra året.
– Väldigt givande med all respons. Och kul med tävling.
Refvens Grund är på ingång. Viktor Hedman och Rasmus Weistedt, ikväll saknas John Hedman. John och Viktor, far och son, är båda mest kända inom frigruppsteatern i Norrköping.
– Jag har skrivit låtar hur länge som helst – progg, berättar nu Viktor Hedman när vi möts i den trånga korridoren.
En timme senare sjunger han om att ”bygga sandslott, bygga stad” i Andra kammaren medan Angelica, en återvändare från förra året, står trygg och säker på Konsertsalens scen.
Familjebandet RUN. Sönerna har dragit med pappa, och fast bandet är från Skärblacka är det hårdrock som gäller.
I Salongen ger Alfred Yao hemorten Valdemarsvik sin kärleksförklaring inom egenuppfunna genren punk-rap. Hur han hinner med det, för bara en halvtimme senare ska han stå på scenen igen med Sebastian Lennskog i 18 Horses.
– Jag har börjat skriva egna låtar sedan i höstas, spelar in i en studio i Valdemarsvik. Det är kul även om fokus ligger på 18 Horses, säger Alfred Yao som poängterar glädjen i att samarbeta.
Med en halvtimmes mellanrum står nya akter på scenerna, de har 20–25 minuter på sig. Bytena funkar smidigt med tekniker som övervakar sladdar och inkopplingar på scenen, och rattar ljudborden.
Through the Borders. Soloinsats av My Bartolic.
Första kammaren är vikt åt Dansakarusellen. Nio dansgrupper tävlar och har fyra coacher. En av coacherna är House of Silfvers konstnärliga ledare Jenny Silfvenius, som både vunnit Danskarusellen och hållit i trådarna genom åren.
– Det är ett bra upplägg i år, med renodlat coachuppdrag. Vi ska bara ge konstruktiv krititik och peppa grupperna. Det ska bli kul, säger Jenny.
Dansakterna är korta, de kortaste tar bara två–tre minuter. Skifte sker var femtonde minut för att ge coacherna tid att diskutera och skriva anteckningar.
– När sista gruppen dansat i kväll ger vi öppen feedback med alla närvarande. Senare under turnéstoppen i länet filmas alla grupper och vi ska mejla feedback, förklarar Jenny Silfvenius som även om coacherna har tillgång till filmer räknar med att se dansarna på plats, åtminstone när de kommer till Frinavet i februari.
Nästan alla dansgrupper kör blandade stilar, klipper av och ihop låtar. Några har varit med tidigare, roligt att se är duon 3Diem som nu lämnat K-pop och gått över till tuffare moves. Through the Borders, förra årets FMG Dance Crew, utnyttjar att de är sex dansare, från alla till det avslutande solonumret.
La Flamme. Visst dans förmedla ett starkt budskap.
Mimi-Q-fusion och La Flamme ingår båda i förra årets vinnare Shadow Citys nätverk.La Flamme sticker ut, inte bara för sina afrikanskinspirerade dans utan mer för sitt tydliga budskap. Det är grrl-power och kroppsaktivism.
– Vi lever i en värld med skönhetsideal. Genom dansen kan vi krossa dessa ideal och hävda självkärlek, framhåller koreografen Ruvejda Hrustanovic, som har ett förflutet i Vibe men sedan har sett och provat dans på olika håll, däribland New York.
Nadja Palomono Carmona har dansat i gruppen i ett år medan övriga i gruppen är relativt nytillkomna.
– Jag älskar att dansa. Dansen är som min familj, avslutar Nadja Palomono Carmona.
© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin