Olof Palme, Anders Thunborg, Lennart Ljung, Per Rudberg och Bo Theutenberg förvaltade Sveriges hemliga livlina till Nato. Palmemordet skedde under en period då Bo Theutenberg manövrerades bort från UD, Anders Thunborg slutade som försvarsminister, marinchefen Per Rudberg pensionerades och Lennart Ljung byttes ut som överbefälhavare.
Det svenska kommunistiska partiet under andra världskriget var en del av Komintern, en Moskva-styrd sammanslutning av kommunistiska partier i världen, där medlemspartierna skulle sprida den ryska revolutionen. Pragkuppen i februari 1948, då landets kommunistiska parti tog över makten i Tjeckoslovakien, blev starten på det Kalla kriget. Den socialdemokratiska regimen i Sverige såg därför med misstänksamhet på kommunisterna efter andra världskriget. De betraktades som Sovjetsympatisörer, och svenska socialdemokrater föredrog därför att stå närmare USA, vilket hade stöd inom svenskt näringsliv, bland konservativa och liberaler. Trots att Sverige definierade sig som ett neutralt land stod vi såväl ekonomiskt som kulturellt närmare USA och västvärlden. Parallellt med den officiella neutraliteten hade Sverige ett hemligt samarbete med Nato och knöts allt mer till USA:s marknadsekonomiska system. Genom ett nära samarbete med Nato kunde Sverige räkna med Nato:s hjälp ifall Sovjetunionen angrep Sverige.
Väl medveten
Olof Palme var väl medveten om de hemliga avtalen med USA och Nato. Han hade själv studerat i USA i sin ungdom och hans son Joakim följde i pappas spår och studerade vid Harvard-universitetet. Han växte upp i skuggan av Tage Erlander som i början av 1950-talet i största hemlighet slöt ett avtal med USA om militär teknologi, understöd vid ett sovjetiskt ockupationsförsök och utbyte av information och underrättelser. Även Bo Theutenberg var via sin diplomatiska, militära och akademiska plattform fullt informerad om dessa hemliga samarbeten. När han tjänstgjorde i incidentberedskapen på 1960-talet såg han dessutom hur dessa avtal fungerade i praktiken. Den moderna teknik som användes av STRIL 60- systemens övervakning av sovjetiska militär-rörelser i Östersjön var levererad av USA. Sverige hade dessutom ett av Europas starkaste flygvapen, som hade byggts upp med hjälp av stöd av amerikansk teknologi.
Höga positioner
Via sin erfarenhet från incidentberedskapen, från en akademisk karriär inom folkrättsjuridik och via sina diplomatiska kunskaper i samband med placeringen på den svenska ambassaden i Moskva fick han en helt unik förståelse för Sveriges nationella integritet, svensk beredskap och sovjetiska påverksansoperationer. Det banade i sin tur vägen till höga positioner inom den militära, akademiska och politiska ledningen i Sverige. En tredje nyckelperson i detta hemliga samarbete med Nato hade vid tiden för mordet precis lämnat sin position. Sedan 1950-talet hade det svenska försvarets marinchef uppgiften att i händelse av ett akut krisläge snabbt lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, i USA eller Storbritannien. Per Rudberg, som avgick som chef för marinen år 1984, var den siste marinchefen som hade uppdraget – vid en eventuell ockupation av Sverige – att leda det militära försvaret på detta sätt.
Packad resväska
Väl i säkerhet skulle han organisera motståndet och sedan skulle den övriga militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Så snart som möjligt skulle sedan försvarsalliansen Natos styrkor hjälpa Sverige att slå tillbaka angriparen, skriver journalisten Daniel Rydén i november 2015 i tidskriften Populär historia. När den nyligen pensionerade marinchefen Per Rudberg vaknade på morgonen den 1 mars 1986 och hörde nyheten om Palmemordet på Ekot gick han omedelbart till telefonen och ringde upp överbefälhavare Lennart Ljung. ”Om det behövs är jag klar”, sade amiralen, berättade han för Daniel Rydén i Populär historia. Mordet på landets statsminister kunde ju vara något allvarligare än ett vansinnesdåd, skulle Per Rudberg många år senare förklara för journalisten Mikael Holmström. Det kunde vara början på en attack mot Sverige, fortsatte artikeln. Amiral Rudberg hade alltid en väska ”halvpackad” och var alltså på morgonen den 1 mars 1986 klar att resa utomlands. När Bengt Schuback efterträdde Per Rudberg som marinchef tog han inte över detta uppdrag, utan Per Rudberg fick behålla ansvaret efter sin pensionering, berättar forskningsledaren Robert Dahlsjö på Totalförsvarets forskningsinstitut för Inblick.
Livlinan försvann
Robert Dahlsjö menar därför att livlinan till Nato försvann i och med att Olof Palme blev skjuten.
– Det menar jag, för när inte någon nyckelperson i regeringen kände till den och när inte den tillträdande överbefälhavaren informerades, så hade den inte gått att använda i ett skarpt läge även om några pensionärer kände till den, säger Robert Dalsjö.
– Om en livlina ska kunna fungera och ha någon chans så måste den högsta politiska och militära ledningen känna till att det finns en sådan här reservutgång.
Om det hade inträffat en kris efter Palmes död och efter att Lennart Ljung hade avgått några månader senare och Per Rudberg då plötsligt hade stigit fram som pensionerad marinchef och sagt att han förvaltade en livlina västerut vet jag inte om det hade fungerat.
– Han hade inget operativt ansvar. Tidigare hade det här uppdraget att vara ÖB i exil gått mellan marincheferna. När Rudberg skulle gå i pension sade Lennart Ljung till honom: ”Behåll det här uppdraget du!” Han ingick inte i den aktiva kretsen som möttes dagligen och var betrodda med ett ämbete.
Thunborg och ÖB
Två centrala personer som kände till de hemliga avtalen med Nato var försvarsminister Anders Thunborg och överbefälhavare Lennart Ljung. Anders Thunborg slutade som försvarsminister i oktober 1985 och blev året därpå ambassadör i Moskva. Lennart Ljung slutade som ÖB i juni 1986. Efterträdarna Roine Carlsson och Bengt Gustafsson fick inget veta om de hemliga avtalen.
Detta innebär att Sveriges säkerhetspolitiska situation förändrades dramatiskt i och med att Palme dog?
– Ja. Den här förändringen har ju pågått gradvis genom att kretsen som kände till den här reservutgången krympte genom åren.
En annan dramatisk händelse är att Palme inte informerade Fälldin vid regeringsskiftet 1976. Det är verkligen anmärkningsvärt, konstaterar Robert Dalsjö.
– I takt med att man skruvade upp tonläget om neutralitetspolitiken från sent 1960-tal och gav den en moralisk dimension i och med Vietnammotståndet och då USA-kritiken, så ökade den politiska fallhöjden om det här kom ut. Den godbiten ville inte Palme ge Fälldin. Motsägelsen mellan det man sade och det man gjorde ökade. Kände sig Palme sig trängd i partiet med den här informationen?
– Ja, absolut. Det skedde ett generationsskifte i början av 1970-talet. Fram tills dess hade socialdemokratiska ledningen egna erfarenheter av kriget och förstod krigets realiteter. Runt 1970 kom en ny generation med en radikalare anda och då krympte kretsen i regeringen som kände till avtalen.
Ökad radiotrafik
Bo Theutenberg beskriver hur den sovjetiska radiotrafiken i Sverige ökade dramatiskt i samband med Palmemordet. I centrum för Säpos intresse stod vid denna tid den sovjetiske diplomaten Vladimir Nezjinski, som misstänktes för spionage mot bland annat ubåtsskyddet och enligt chefen för Säpos ryssrotel, Tore Forsberg, var den sovjetiska officer som arbetade med illegalisterna.
– Sovjets hemligaste spioner som utförde de farligaste uppdragen i Sverige och som inte fick någon hjälp från sitt hemland om de blev avslöjade.
Dessa personer hade kommit in i Sverige via förfalskade papper och falska identiteter. De fungerade som sovande celler som skulle ingripa i ett ockupationsskede.
– Varför denna intensiva kontakt med illegalisterna precis när Sveriges statsminister mördades? undrar Bo Theutenberg.
– Var det en statskuppliknande situation Sverige befann sig i? fyller han i och fortsätter:
– Alla övningar i Försvarstaben började alltid med att sovjetiska illegalister och spetznaz-förband skjöt ihjäl svenska nyckelpersoner. Så allting började som om det var en statskupp.
– Sovjet hade flera olika frekvenser för sin radiotrafik men det var radiotrafiken för illegalisterna och spetznaz-förbanden som ökade väsentligt i samband med mordnatten, säger Bo Theutenberg och konstaterar att Säpos avlyssning av Vladimir Nezjinski visade att han kände till mordet i förväg.
Den 10 april 1989 beslutade regeringen Ingvar Carlsson att förbjuda åklagaren Jan Danielsson att gå vidare med diplomatbuggningen av den ryske diplomaten. Oppositionen informerades och ställde sig bakom beslutet. Samma dag överlämnade Carl Lidbom sin rapport SÄPO – Säkerhetspolisens arbetsmetoder.
– Det sägs i Säpo-kretsar att Carl Lidbom var ute efter avlyssningspärmarna kring den sovjetiske diplomaten. Nu gick regeringen honom till mötes genom att stoppa Jan Danielsson och därmed lägga locket på för hela Palme-tredningen, avslutar Bo Theutenberg.
Fotnot: Mer information om Bo Theutenbergs dagböcker finns här: https://theutenberg.wordpress.com
Ruben Agnarsson
