Category Archives: Åsikter

H-B-T-Q / J-E-S-U-S

Tänk att bokstäver kan vara så laddade. Då och då kan det vara ganska vettigt att reflektera över varför man tror som man tror i vissa frågor. Själv frågar jag mig ofta om vad jag behöver hålla fast vid i mötet med människor utifrån det faktum att jag är en personlig kristen, tror på Bibeln och är med i en församling.

Det offentliga i den kristna tron är ju det som leder till dop och bekännelse och så finns det saker i den kristna tron som inte är så offentliga och går under epitetet själavård. Vi brottas alla med olika saker och allt ska inte var i det offentliga rummet. 

Problemet uppstår, som jag ser det, när människor bekänner en tro och samtidigt bejakar ett sätt att leva som inte är förenligt med det som Bibeln lär. Det är inte endast inom sexualiteten, det gäller på många områden i livet. Till exempel är det ju inte speciellt tilltalande att bekännande kristna talar illa om andra eller fuskar till sig saker eller inte gör rätt för sig. 
Vi är alla beroende av nåd och förlåtelse. Församlingen har genom århundraden hanterat och mött alla sorters människor. Att som kyrka våga vara tydlig med att äktenskapet är mellan en man och en kvinna är inte detsamma som att utestänga människor från den kristna gemenskapen som har en annan uppfattning. Jag tänker så här:

Om vi som församlingar är tydliga med vad vi tror på utifrån Bibeln och klargör för människor att detta är det vi tror på och predikar i vår kyrka och samtidigt klargör att alla är välkomna, så måste det väl gå att tro följande.
Vår huvuduppgift som kyrka är att predika Kristus. Tron kommer av predikan och föds predikan genom Kristi ord så har ju ordet en förvandlande kraft i sig. Jesus säger ju själv att den helige Andes uppgift är att överbevisa om synd, rättfärdighet och dom. 

Den helige Ande kallas även för Hjälparen. Han vill inget annat än att hjälpa oss alla men då måste vi våga vara ärliga och erkänna att vi behöver hjälp. Vi kanske rentav kan brottas tillsammans och bli lite mer trovärdiga. Vi behöver be om mer tro på att människor i mötet med Jesus kan bli förvandlade.
Jag har en del vänner inom bokstavskombinationen hbtq. Två av dem berättade för mig att de aldrig skulle gå i Pridetåget. De jag har kontakt med är öppna för det ”andliga” och jag har endast mött respekt för min tro och övertygelse.

I mötet med Jesus kan underbara saker hända. Tänk på Petrus när han gjorde den enorma upptäckten. ”Jesus, du är Guds son”. Jag är så trött på luddighet. Finns det en elefant i rummet, så våga tala om den. Tydlighet som bygger på nåd och mycket kärlek har en förunderlig växtkraft i sig.
Ska vi utesluta allt och alla, finns det stor risk att även jag får gå. Vi är så beroende av förlåtelse och nåd. 
Jag tror att församlingen har något som kan göra världen bättre. Vi är inte kallade att vara hela världens samvete. Vi är kallade att predika Kristus.

Ps: hbtq kan ju också stå för; högmod, bitterhet, trätsjuka och quo, som brukar användas nedsättande för att inget händer eller sker. Så underbart att det finns ett namn under himlen genom vilket alla kan bli frälsta och förvandlade. Hans namn är J-E-S-U-S.


RIGMOR HOLST
Chefredaktör Inblick

http://www.inblick.se/opinion/2019/01/17/h-b-t-q-j-e-s-u-s

Gruvarbetarna räddades för fem år sedan

KRÖNIKA: Här tänkte jag dela med mig en krönika som publicerades på Extra Östergötland den 14 :e oktober 2010, samma dag som de 33 gruvarbetarna i norra Chile räddades från 700 meters djup under jorden tack vare kapslar tillverkade av Nasa.

GRUVDRAMAT SOM ENADE CHILE

Äntligen kan man andas ut för räddningen av gruvarbetarna i norra Chile, en händelse som har uppmärksammats världen över. Det har varit ett tv-drama  under 70 dagar  med mycket känslor som gjort att landet har enat sig som nation i en och samma anda. Barriärer från det förflutna och klasskillnader som är väldigt präglade i det chilenska samhället räknas inte den här gången. Tack och lov för det.

Över två tusen journalister från hela världen har funnits på plats i ”Campamento Esperanza” (Hoppets läger) och bevittnat de dramatiska händelserna. 700 meter under jorden befann sig gruvarbetarna som idag, efter räddningen, betraktas som hjältar i hela landet. Stödet till de och deras familjer har inte bara kommit från den chilenska regeringen sida, utan också från idrottsmän, företagare, artister och så vidare.

Krönikör: Wladimir Loyola Foto: Anders Magnusson.

Krönikör: Wladimir Loyola                           Foto: Anders Magnusson.

Till och med min poetiska mor Ana Cuadra skrev en dikt till gruvarbetarna som sedan gjordes till en låt på Youtube.

Att bolivianen Carlos Mamani var en av de 33 fångade, gjorde dessutom att Chile och Bolivia närmade sig varandra. Detta, trots grannländernas många och historiska konflikter.

Det är lätt att konstatera att chilenare, oavsett om de bor i Chile eller utomlands, just nu är betydligt mer nationalistiska än svenskarna. I och med att Chile fyllde 200 år som nation de 18:e september i år är det nog ingen tillfällighet. Vi ska också komma ihåg att Chile drabbades av en kraftig jordvävning tidigare i år. Också då överlevde många på ett mirakulöst sätt.

Själv är jag med i en spansktalande kyrka i Hageby i Norrköping, stadsdelen där flest chilenska östgötar bor. Vi som församling har bett för gruvarbetarna och tror att händelsen i San Joségruvan är ett tecken till hela mänskligheten. Själv anser jag att allt detta bär med sig ett viktigt budskap.

Budskapet för mig är att vi alltid ska vara solidariska – inte bara vid extrema händelser som vid gruvan.

Wladimir Loyola                                                                      wladimir.loyola@gmail.com

Träningsnarkoman? Jag! Aldrig! Eller…?

KRÖNIKA: Om någon hade påstått för ett år sen att jag hösten 2012 skulle börja löpträna flera gånger i veckan – till och med springa en mil då och då – hade jag förmodligen tappat fattningen i en skrattattack.

Om någon dessutom hade sagt att jag skulle slå till på ett gymkort för regelbunden styrketräning. Och till och med bunkra upp med keso och proteinbars att stoppa i mig inom en timme efter passet, för att inte träningen ska vara helt förgäves.

Daniel Cannervik är redaktör på Mälarö Tidning. Foto: Privat.

Daniel Cannervik är redaktör på Mälarö Tidning. Foto: Privat.

Ja, då vet jag inte vad jag hade gjort. Jag hade i alla fall inte trott på det. Helt osannolikt.

Lögn och förbannad dikt. Typ.

Innan hösten 2012 hade löpträning mest varit ett mindre tidskrävande alternativ till en lång och rask promenad. Något jag ibland kände mig tvungen till, men oftast avskydde med orden ”nä, det här var ju ingenting för mig” som ett eko i skallen efteråt.

Styrketräning var otänkbart. Ett gym hade jag inte satt min fot på sen 1993. Då var jag 17 år och hade något slags pubertalt kampsportsintresse som försvann strax därefter.

Min bild (läs: fördom) av gym var uteslutande att de dominerades av testosteronfascistoida superexhibitionister. Jag som dessutom var helt ointresserad av att bygga upp mina knappt befintliga muskler.

Men jag glömde helt bort hälsoaspekten.

Så i takt med att jag sakta men säkert lät mig inspireras av ständigt långlöpande människor i min omgivning – som kunde springa ett par mil bara för att det var skönt väder – började jag även oroa mig lite för min hälsa. Konstant brist på sömn, motion och fysiska aktiviteter gjorde mig orkeslös. Tvingades ofta sätta mig på en stol och vila efter att ha gjort fysiskt triviala saker som att storhandla mat, städa eller tvätta. Orkade aldrig göra någonting efter jobbet.

Den medelåldriga journalisten har tidigare jobbat på Extra Östergötland och Metro. Foto: Privat.

Den medelåldriga journalisten har tidigare jobbat på Extra Östergötland och Metro. Foto: Privat.

Inspirerande inlägg, kommentarer och bilder om löpning fick mig därför att testa på allvar. På riktigt. Ge det flera chanser i stället för att ge upp efter en, bara för att andetagen piper oroväckande eller för att muskler och leder värker av ovana. Att upptäcka den så kallade andra andningen och inse att det trots allt kan vara skönt att springa en halvmil eller en mil, det är obeskrivligt fint.

Sambon uppmanade mig dessutom att styrketräna när jag klagade på mina musarmsproblem av det ohälsosamt stillasittande jobbet. Gymmet som ligger fem promenadminuter hemifrån är dessutom långt ifrån min fantasibild av testosteronfascistoida exhibitionister. Det är snarare mysigt, trivsamt och opretentiöst. Folk hälsar på varandra. Och många är lika taniga som jag.

I båda fallen fick jag snabbt ordentlig mersmak. Av en ganska enkel anledning egentligen:

Att jag nog aldrig i hela mitt liv har varit i bättre fysisk form än just nu.

Det här kommer aldrig vara en hälsoblogg. Jag ville bara dela med mig av hur en högst otippad träningsnarkomani kan väckas.

Kanske kan någon bli peppad.

OBS: Texten publicerades som ett blogginlägg i april 2013.

http://ironiskagenerationen.blogspot.se/2013/04/traningsnarkoman-jag-aldrig-eller.html