Category Archives: Åsikter

800px-Mina_San_José_-Piñera_con_mensaje_de_mineros_atrapados

Gruvarbetarna räddades för fem år sedan

KRÖNIKA: Här tänkte jag dela med mig en krönika som publicerades på Extra Östergötland den 14 :e oktober 2010, samma dag som de 33 gruvarbetarna i norra Chile räddades från 700 meters djup under jorden tack vare kapslar tillverkade av Nasa.

GRUVDRAMAT SOM ENADE CHILE

Äntligen kan man andas ut för räddningen av gruvarbetarna i norra Chile, en händelse som har uppmärksammats världen över. Det har varit ett tv-drama  under 70 dagar  med mycket känslor som gjort att landet har enat sig som nation i en och samma anda. Barriärer från det förflutna och klasskillnader som är väldigt präglade i det chilenska samhället räknas inte den här gången. Tack och lov för det.

Över två tusen journalister från hela världen har funnits på plats i ”Campamento Esperanza” (Hoppets läger) och bevittnat de dramatiska händelserna. 700 meter under jorden befann sig gruvarbetarna som idag, efter räddningen, betraktas som hjältar i hela landet. Stödet till de och deras familjer har inte bara kommit från den chilenska regeringen sida, utan också från idrottsmän, företagare, artister och så vidare.

Krönikör: Wladimir Loyola Foto: Anders Magnusson.

Krönikör: Wladimir Loyola                           Foto: Anders Magnusson.

Till och med min poetiska mor Ana Cuadra skrev en dikt till gruvarbetarna som sedan gjordes till en låt på Youtube.

Att bolivianen Carlos Mamani var en av de 33 fångade, gjorde dessutom att Chile och Bolivia närmade sig varandra. Detta, trots grannländernas många och historiska konflikter.

Det är lätt att konstatera att chilenare, oavsett om de bor i Chile eller utomlands, just nu är betydligt mer nationalistiska än svenskarna. I och med att Chile fyllde 200 år som nation de 18:e september i år är det nog ingen tillfällighet. Vi ska också komma ihåg att Chile drabbades av en kraftig jordvävning tidigare i år. Också då överlevde många på ett mirakulöst sätt.

Själv är jag med i en spansktalande kyrka i Hageby i Norrköping, stadsdelen där flest chilenska östgötar bor. Vi som församling har bett för gruvarbetarna och tror att händelsen i San Joségruvan är ett tecken till hela mänskligheten. Själv anser jag att allt detta bär med sig ett viktigt budskap.

Budskapet för mig är att vi alltid ska vara solidariska – inte bara vid extrema händelser som vid gruvan.

Wladimir Loyola                                                                      wladimir@elitcom.se

Träningsnarkoman? Jag! Aldrig! Eller…?

KRÖNIKA: Om någon hade påstått för ett år sen att jag hösten 2012 skulle börja löpträna flera gånger i veckan – till och med springa en mil då och då – hade jag förmodligen tappat fattningen i en skrattattack.

Om någon dessutom hade sagt att jag skulle slå till på ett gymkort för regelbunden styrketräning. Och till och med bunkra upp med keso och proteinbars att stoppa i mig inom en timme efter passet, för att inte träningen ska vara helt förgäves.

Daniel Cannervik är redaktör på Mälarö Tidning. Foto: Privat.

Daniel Cannervik är redaktör på Mälarö Tidning. Foto: Privat.

Ja, då vet jag inte vad jag hade gjort. Jag hade i alla fall inte trott på det. Helt osannolikt.

Lögn och förbannad dikt. Typ.

Innan hösten 2012 hade löpträning mest varit ett mindre tidskrävande alternativ till en lång och rask promenad. Något jag ibland kände mig tvungen till, men oftast avskydde med orden ”nä, det här var ju ingenting för mig” som ett eko i skallen efteråt.

Styrketräning var otänkbart. Ett gym hade jag inte satt min fot på sen 1993. Då var jag 17 år och hade något slags pubertalt kampsportsintresse som försvann strax därefter.

Min bild (läs: fördom) av gym var uteslutande att de dominerades av testosteronfascistoida superexhibitionister. Jag som dessutom var helt ointresserad av att bygga upp mina knappt befintliga muskler.

Men jag glömde helt bort hälsoaspekten.

Så i takt med att jag sakta men säkert lät mig inspireras av ständigt långlöpande människor i min omgivning – som kunde springa ett par mil bara för att det var skönt väder – började jag även oroa mig lite för min hälsa. Konstant brist på sömn, motion och fysiska aktiviteter gjorde mig orkeslös. Tvingades ofta sätta mig på en stol och vila efter att ha gjort fysiskt triviala saker som att storhandla mat, städa eller tvätta. Orkade aldrig göra någonting efter jobbet.

Den medelåldriga journalisten har tidigare jobbat på Extra Östergötland och Metro. Foto: Privat.

Den medelåldriga journalisten har tidigare jobbat på Extra Östergötland och Metro. Foto: Privat.

Inspirerande inlägg, kommentarer och bilder om löpning fick mig därför att testa på allvar. På riktigt. Ge det flera chanser i stället för att ge upp efter en, bara för att andetagen piper oroväckande eller för att muskler och leder värker av ovana. Att upptäcka den så kallade andra andningen och inse att det trots allt kan vara skönt att springa en halvmil eller en mil, det är obeskrivligt fint.

Sambon uppmanade mig dessutom att styrketräna när jag klagade på mina musarmsproblem av det ohälsosamt stillasittande jobbet. Gymmet som ligger fem promenadminuter hemifrån är dessutom långt ifrån min fantasibild av testosteronfascistoida exhibitionister. Det är snarare mysigt, trivsamt och opretentiöst. Folk hälsar på varandra. Och många är lika taniga som jag.

I båda fallen fick jag snabbt ordentlig mersmak. Av en ganska enkel anledning egentligen:

Att jag nog aldrig i hela mitt liv har varit i bättre fysisk form än just nu.

Det här kommer aldrig vara en hälsoblogg. Jag ville bara dela med mig av hur en högst otippad träningsnarkomani kan väckas.

Kanske kan någon bli peppad.

OBS: Texten publicerades som ett blogginlägg i april 2013.

http://ironiskagenerationen.blogspot.se/2013/04/traningsnarkoman-jag-aldrig-eller.html

När vår hund utlöste varglarm i Navestad

Det här med människans skräck för vargen tar sig ganska konstiga uttryck ibland. Vad är det som gör att vuxna människor hyser en sådan rädsla inför ett fyrfota djur som likt oss lever på att döda andra varelser av kött och blod och sedan äta upp dem? Vari ligger förklaringen till denna nästan vitmenade skräck? Kan det vara så att vargen har en lika analytisk tankeförmåga som vi har? Kan det vara så att vi känner oss provocerade av det faktum att det finns likvärdig konkurrens om herraväldet i naturen?

Frilandsjournalisten, Göran Jacobson, arbetar numera som författare där han bl. a. har skrivit biografin om den kände ex-artisten och numera resande evangelisten Simon Ådalhs, "Den oväntade resan".

Frilandsjournalisten, Göran Jacobson, arbetar numera som författare där han bl. a. har skrivit biografin om den kände ex-artisten och numera resande evangelisten Simon Ådalhs, “Den oväntade resan”. Foto: Gabriel Jacobson.

För några år sedan smet vår kolsvarta schäfertik Nolva iväg och tog sig upp i Vrinneviskogen. Hennes improviserade utflykt ledde henne till den gamla fårhagen bakom Navestadskolan, där hennes entré skrämde vettet ur några lågstadiebarn som trodde att de hade mött en livs levande varg i det före detta fårhägn som sedan många år utgör en del av skolbarnens lekplats. En lärare och tillika självutnämnd “vargexpert” kunde snabbt slå fast att de tassavtryck som vår förlupna schäfer hade lämnat i februarisnön var vargspår. Tidningen kontaktades och varglarmet var ett faktum.

När jag läste artikeln i Norrköpings Tidningar noterade jag att “vargmötet” i fårhagen, några hundra meter från vårt hem, hade skett strax innan två grannpojkar ringde på vår dörr med den återbördade Nolva i ett provisoriskt koppel. Jag gjorde misstaget att ringa nyhetschefen på NT för att kolla upp den exakta tidpunkten för incidenten i Navestad. Jodå, jag fick mina misstankar besannade. Tidpunkten stämde exakt, det var vår Nolva som hade utlöst varglarmet. NT-journalisten garvade bokstavligt talat läppen av sig när han fick höra sanningen bakom krigsrubrikerna om “Navestadvargen”.

– Det var väl det jag misstänkte, frustade han mellan skrattsalvorna och skickade på stående fot iväg en fotograf med uppdraget att plåta vår snälla gamla hund. Artikeln publicerades på tidningens webbplats nt.se och sedan var karusellen igång. Nolva blev förstasidesnyhet hos alla större tidningar i Sverige. Aktuellt och Rapport på SVT, Nyheterna på Fyran, Radio Östergötland och Dagens Eko hängde på direkt. Nolva blev världsberömd i hela Sverige på en eftermiddag. Journalistdrevet fick mig snabbt att förstå den utsatta situation som filmstjärnor och andra celebriteter tvingas utstå dagligen. Det var riktigt, riktigt jobbigt ett tag innan nyheten så småningom förlorade i värde och ebbade ut.

Denna numera ganska humoristiska episod dök upp i mitt minne idag när jag läste på nätet om att varglarmet har gått ute på Vikbolandet. Att det finns varg därute är ingen nyhet. Jag har själv haft närkontakt av tredje graden med ett av dessa vackra djur på ett fält därute. Det var en fantastisk och majestätisk upplevelse att få stå öga mot öga med en varg i det fria, men inte gav jag mig till att ringa media på grund av det. Varför skulle jag göra det? Vargarna hör hemma i vår natur lika mycket som rävar, älgar, ekorrar, harar, skogsmöss och alla andra djur som Vår Herre har skapat och har exakt samma existensberättigande som vilka andra varelser som helst. Det borde inte vara en nyhet att vargen finns runt husknuten.

Skulle det nu vara så att ett nytt vargrevir är på G i våra trakter så vill jag bara hälsa Gråben och gänget varmt välkomna hit. Till eventuella varghatare och andra kriminella element säger jag bara: Ni låter vargarna vara ifred! Våga inte ens vifta med avtryckarfingret! Härmed utser jag nämligen mig själv till Östergötlands vargkramare nummer ett.

Göran Jacobson – Frilandsjournalist och författare

goran.jacobson@gmail.com