El Tenor de las Américas

Raúl Shaw Boutier, más conocido con el nombre artístico de Raúl Shaw Moreno, nació en
Oruro (Bolivia), el 30 de noviembre de 1923. Hijo de Roberto Shaw Gallardo, un profesor
de ascendencia irlandesa y de Clotilde Boutier, nacida en Chile de origen francés.
La primera vez que escuché hablar de este gran cantante, fue de los labios de mi abuela
materna. El conocido periodista orureño, Luis Ramiro Beltrán, fallecido en 2015, relataba
cómo fue su primer encuentro con Raúl Shaw Moreno, una noche cuando volvía del cine
con su madre. Y acotaba: “En aquella noche del páramo entrañable brillaba una voz
singular. Surgía de un grupo de muchachos que hacían música en una placita de Oruro
en 1941”. Raúl era un muchacho talentoso que, desde muy temprana edad, mostró una
voz maravillosa. Con tan sólo trece años ganó un concurso de cantantes patrocinado por
el Teatro Municipal de Oruro. Luego se presentó en la “Radio el Cóndor” de la misma
ciudad y, con su voz romántica, conquistó al pueblo orureño. Este hecho sería el
comienzo de una formidable carrera artística.
Deja su ciudad natal a principios de los años 50 y se marcha a La Paz, donde crea su
primer grupo musical “Panamérica Antawara”. Sigue conquistando corazones y va
perfilándose como un gran artista internacional. La prensa nacional y sus seguidores
halagaron la forma en que cantaba, y lo declaran “El Tenor de las Américas”.
En esa misma década, “Los Panchos” llegaron a Bolivia en calidad de visita. Andaban
buscando un reemplazante para la primera voz. El puertorriqueño Hernando Avilés había
abandonado el Trío por razones de “incompatibilidad de caracteres” entre ellos. Raúl se
presentó a este desafío con un bolero de su autoría titulado Magaly. Los mejicanos
quedaron fascinados por su voz, pero también por su forma de poner a las palabras los
tonos más exactos del romanticismo. Inmediatamente lo contrataron como primera voz
de ese Trío inmortal. El único problema era su nombre, Raúl Shaw Boutier, sonaba muy
europeo. Los Panchos representaban a un continente romántico, moreno y, por lo tanto,
lo bautizaron como Raúl Shaw “Moreno”. A partir de ese momento crece, aún más, su
fama internacional y empieza a brillar en el firmamento musical.
Viaja con el Trío por toda América Latina y Estados Unidos. Raúl vive momentos de
esplendor y sabe que su voz, de romántico empedernido, abre senderos de rosas por
donde pasa. Lo curioso y paradójico de esta historia es que, pese a su tremendo éxito,
solamente cantó un año y un par de meses con “Los Panchos”.
Después de esta experiencia, y con mucha fama en los hombros, formó en Chile el grupo
musical “Los peregrinos”. Hace su debut en la “Radio Corporación” de Santiago de Chile y
canta sus primeras canciones: lágrimas de amor, solo cenizas y cuando tú me quieras.
Los santiaguinos se enamoraron locamente de su voz y la revista cinematográfica
ECRAN, que auspiciaba el concurso de cantantes de América “Brújula de la popularidad”,
escribe en sus páginas:
“Raúl Shaw Moreno se coloca en el primer lugar”, citando la siguiente lista:
El cantante favorito
1º Raúl Shaw Moreno, 8285 votos

2º Lucho Gatica, 4650 votos
3º Pedro Infante, 3507 votos
4º Frank Sinatra, 2769 votos
Algunos comentarios de la prensa internacional:
Chile, “El Mercurio”. Lucho Gatica: “Raúl Shaw Moreno creó temas que son hitos en la
historia del Bolero”.
Méjico, “El Redondel”. Un simpático y modesto muchacho boliviano, Raúl Shaw Moreno,
forma parte del Trío Los Panchos.
Chile, ”Ultima Hora”. Los artistas mejicanos que tan brillante temporada han cumplido en
diversos escenarios, reaparecen en la segunda quincena del presente mes animando
programas radiales y espectáculos artísticos de una conocida Confitería. Ahora Los
Panchos vuelven con una voz nueva, se trata de un muchacho boliviano, que obedece al
nombre de Raúl Shaw Moreno, quién forma parte del Trío con Chucho Navarro y Alfredo
Gil.
Brasil, “O’ Globo-He’lio Leorne”. Los Panchos, esse trío constitui o mais perfeito conjunto
vocal das Américas. E’ formado pelo dr. Chucho Navarro, médico, compositor de grande
talento; Alfredo Gil compositor e a primera guitarra do grupo e, finalmente Raúl Shaw
Moreno que faz a primera voz do trío, e autor de Bendito Amor. Os dois primeiros sao
mexicanos e o terceiro boliviano.
En Bolivia formó también otro grupo que lleva el mismo nombre de sus homólogos
chilenos. Otros grupos musicales en los que participó son “Los altiplánicos” y “Los tres
caballeros” que lograron grandes éxitos, pero duraron muy poco tiempo. Raúl Shaw
Moreno pasa, entonces, a ser un compositor y solista de famosas orquestas en Méjico,
Argentina y Brasil. Recibe muchos galardones, premios y laureles. Firma contratos con
los más exclusivos clubes nocturnos y programas de televisión de América Latina. Y así
hace pasear su bella voz por diferentes lugares dejando profundas huellas.
En el año 1970, “Los Panchos” lo invitan nuevamente para que cante como primera voz.
Festejan los 25 años de existencia como grupo musical y actúan en el Gran Palacio de
Bellas Artes en la ciudad de Méjico, esta vez como cuarteto. Además, emprenden una
gira por Europa y Asia. En Japón les va de maravillas. Carteles en Tokyo lucían: “New
Latin Quarter, The new Show of Tokyo. Raúl Shaw Moreno and Trío Los Panchos”.
Raúl Shaw Moreno vivió más en el extranjero que en su tierra natal. Se casó con una
argentina y allí formó familia. Sin embargo, nunca se olvidó de Bolivia y de su Oruro que
lo vio nacer un día de noviembre. En una carta de confesión escribe: “Diferentes
circunstancias, a veces, pretenden alejarnos de la tierra, pero uno lleva la tierra en las
entrañas, en el corazón y en la mente. Oruro y nuestras montañas Bolivia y nuestro
paisaje, guardan celosamente los rostros que no he olvidado, los ausentes que perviven
en mí, porqué mientras se los nombre seguirán existiendo. Hoy, en la Argentina como
residencia de mis últimos años, veo las olas del mar, tan cambiantes instante a instante
y eternas como la amistad y el recuerdo, que siguen los mismos rostros, las mismas
montañas y la misma pena por no poder unir, mar y montaña, muerto y vivo, pasado y
presente. Lo único que les puedo decir es que junto a mi madre, a mis ancestros,
ausentes o presentes, Raúl Shaw Moreno, es Bolivia, porque ella me ha gestado, ella no
se puede olvidar…”
De esta carta se deduce, que Raúl Shaw Moreno llevaba una Bolivia portátil en su
corazón y la sacaba a luz desde lo más profundo de sus entrañas. Raúl Shaw Moreno fue,
es y por siempre será el orgullo de Bolivia, y de Oruro en particular. Por eso mismo, sus
restos mortales yacen en la sección “Notables” del Cementerio General de Oruro.

Por Javier Claure C.

Kiaan Malek blev frälst i en fyllecell


Kiaan Malek gick aldrig utanför dörren utan att vara beväpnad. Många år av kraftigt drogmissbruk och kriminalitet hade gjort honom paranoid. Hans familj hade för länge sedan gett upp hoppet om honom och var övertygade om att Kiaan antingen skulle hamna i en likkista eller i fängelse på livstid. I en fyllecell mötte han Jesus och blev fullständigt förvandlad. – Jag hade aldrig hört talas om att man kan bli frälst, säger Kiaan Malek till Inblick.

Malek är född och uppvuxen i Helsingborg. Hans föräldrar skiljde sig när han var i tioårsåldern, vilket han senare i livet har förstått bidrog till att det blev som det blev.
– När jag var 14 år hamnade jag i dåligt sällskap och hade lika dåliga förebilder. Jag började sälja droger och fastnade i ett drogmissbruk. Jag rånade butiker och var ständigt beväpnad, berättar Kiaan Malek.
Det hela utvecklade sig till en ond spiral som ledde till att Kiaan redan i unga år dömdes för olika brott han gjort sig skyldig till. Han hamnade på institution och blev senare dömd till fängelse i olika omgångar.
– Som 15-åring satt jag på ett ungdomshem på grund av ett rån och när jag var 19 år gammal blev jag dömd till fängelse första gången för ett annat rån. 21 år gammal åkte jag in i fängelse igen. Så höll det på.
Större delen av sin tonårstid tillbringade Kiaan på olika institutioner. Han blev ännu ett fall för polisen och Kriminalvården.
Kriminalitet 
och drogmissbruk
– Jag åkte in och ut ur fängelset och varje gång jag kom ut därifrån så hamnade jag direkt i det kriminella igen. Så pågick det fram till förra året, när jag fyllde 23 år. Det var ett jobbigt liv med kriminalitet och droger, säger Kiaan.
På grund av sin livsstil som gangster och till följd av ett tungt drogmissbruk blev Kiaan paranoid och var beväpnad med skjutvapen dygnet runt.
– Som kriminell har man både fiender och vänner. Även om jag bara skulle gå ner till affären och köpa mjölk så kände jag mig tvungen att vara beväpnad.
Kiaans missbruk började redan i tidiga tonåren med hasch och cannabis. Lite senare blev det tyngre droger som kokain och olika piller. Till sist blandades allt i en slags mix av hasch, kokain och piller av ångestdämpande och smärtstillande sort.

Gett upp hoppet
Han gjorde flera seriösa försök att ta sig ur den tillsynes hopplösa situation han befann sig i, något som verkade vara omöjligt då han varje gång föll tillbaka i missbruk och kriminalitet. Inte ens hans egen familj trodde på Kiaan. Hans föräldrar och tvillingsyster hade för länge sedan gett upp hoppet om honom.
– Jag kommer från en fin familj och fick en bra uppfostran. Mamma kommer från Libanon och pappa från Iran. De tyckte att det liv jag levde var fruktansvärt och hade försökt stötta mig så gott de kunde. De hoppades in i det längsta på att jag skulle lämna kriminaliteten och börja studera istället, men till sist gav de upp hoppet.
– De ville inte ha med mig att göra längre och jag bröt kontakten med min familj. Allt blev bara jobbigt.
Kiaan säger själv att hans resa bara gick längre och längre in i det mörka och destruktiva. 2016 hade han muckat från sitt senaste fängelsestraff och var tillbaka i Helsingborg igen.

Ville förändra sitt liv

– Jag hade bestämt mig för att förändra mitt liv, men det gick inte så bra. Jag fick återfall igen efter en månad i det fria och föll tillbaka i kriminalitet och droger.
Det blev ett par år till i sällskap med allt annat än goda kamrater. Kiaan fortsatte på den inslagna vägen han befunnit sig på i nästan tio års tid. Sommaren 2018 hände det dock något som kom att förvandla hans liv på ett minst sagt radikalt sätt.
– Jag vaknade en morgon efter att ha missbrukat droger den senaste tiden så att jag hade tappat bort mig själv. Det var ångest och självmordstankar. Jag var trött på livet och bestämde mig för att sticka från Helsingborg.
Kiaan packade en väska och satte sig på första bästa tåg till Göteborg där han blev inneboende hos en person.
– Jag satsade på skolan, läste filosofi och psykologi på Komvux och besökte biblioteket där jag lånade böcker som jag läste. Jag ville hjälpa människor som befann sig i det destruktiva liv som jag levt.

Fast i drogerna

Men drogerna ville inte släppa sitt grepp om honom. Han missbrukade fortfarande smärtstillande tabletter och rökte cannabis emellanåt. Det gick en månad i Göteborg och allt verkade gå hur bra som helst. Men en lördagskväll förra sommaren hände något.
– Jag var ute och promenerade när jag plötsligt blev stoppad av polisen som ansåg att jag var onykter. Jag hade inte druckit en droppe men det höll polisen inte med om.
Följden blev att Kiaan fick följa med till polisstationen. Kiaans första reaktion var att bli arg och sätta sig till motvärn, vilket han gjort i sitt tidigare liv där polisen var hans och hans gelikars främsta fiender.
– Jag blev jättearg när de tog mig. Men inom mig hörde jag en röst som uppmanade mig att följa med till stationen, så jag satte mig i bilen och följde med. Det kändes overkligt. Första gången jag blir tagen till polisstationen helt oskyldig.
Han blev instängd i en fyllecell, vilket inte var en ny upplevelse på något sätt. Kiaan hade hunnit åka in och ut ur olika fängelser, suttit häktad flera gånger och alltid trott att han var en man som inte grät.

”Grät som ett barn”
– En tuff man gråter aldrig, men inlåst i den där fyllecellen bröt jag ihop och grät som ett barn. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig hamna i en sådan situation igen, hamna i cell eller ha med polisen att göra. 
– För första gången i mitt liv ställde jag mig på knä och ropade till Jesus: ”Jag klarar inte detta längre. Jag vet att jag är en hemsk människa som gjort hemska saker och att jag förtjänar att sitta i den här cellen resten av mitt liv. Hjälp mig, Gud! Jag vill inte leva så här längre men jag behöver hjälp för att kunna förändras.”
– Jag visste inte vad jag sade eller gjorde. Hade aldrig hört talas om vare sig helig ande eller frälsning eller hur man ger sitt liv till Jesus. Jag bara bad och grät i flera timmar. Till sist somnade jag, hopkrupen som ett litet barn, trots att allt som fanns i cellen var en madrass på golvet utan vare sig täcke eller kudde.
Kiaan sov gott, för första gången på länge, och vaknade klockan 08.00 nästa morgon, när vakten kom och väckte honom. Han var fri att lämna arresten. Det var en solig och vacker söndagsmorgon. Gatan utanför var helt folktom. Något hade hänt inom den unge återfallsförbrytaren.

Skapelsen prisade Gud
– Det kändes som om hela Skapelsen prisade Gud. Solen sken, fåglarna sjöng och när jag tittade upp mot himlen kändes det som om allt jag såg bara ärade Gud. Jag trodde att jag hade gått in i väggen och börjat hallucinera.
Han åkte hem igen och kastade alla droger han förvarade där. All ångest och depression var borta. Den paranoida och nojiga Kiaan hade försvunnit.
– Jag fattade inte vad som hade hänt.
Kiaan började läsa Bibeln och be. Det blev långa skogspromenader där han pratade med pappa Gud och kände hans närvaro.

Sebastian Stakset
– Jag kom ihåg att Sebastian Stakset hade blivit frälst och funnit Jesus några år tidigare. Det var en grej han gått ut i media med som jag och mina kompisar i Helsingborg hade hånskrattat åt. Jag hade lyssnat på honom när han var med i Kartellen, men när han blev frälst var det slut med det.
Kiaan hittade ett klipp på YouTube med Sebastians vittnesbörd och tack vare det klippet förstod han att han också hade blivit frälst och gett sitt liv till Jesus.
– Gud ledde mig till flera vittnesbörd som jag hittade på Inblicks hemsida. Ett av vittnesbörden i Inblick handlade om en kille som också hette Malek och som bor i Norrköping. Jag läste hans vittnesbörd och fick kontakt med honom. Det var helt otroligt, berättar Kiaan med glädje i rösten.
Kiaans vandring med Jesus fortsatte. Han besökte gudstjänster och blev döpt i vatten hos Hillsong i Göteborg.

Återvände till Helsingborg
– Jag hade bestämt mig för att ge hela mitt liv till Jesus. Det blev så att jag återvände till Helsingborg för att träffa min familj. De såg förändringen; att det hade hänt något i mitt liv. Jag vittnade om Jesus för min familj.
Kiaans familj var övertygade om att han antingen skulle hamna i en likkista eller i fängelse på livstid. Nu var de glada för att han var frälst och fri från droger. Kiaan fick även be till Gud för sin mamma som var före detta katolik. Hans mamma blev frälst och döpt fyra månader efter sin son.
Idag lever Kiaan Malek helt för Jesus och passar även på att följa med gatuevangelisten Jonas Karlsson så ofta han bara kan för att predika på gator och torg.

GÖRAN JACOBSON
goran@inblick.se