Görans berättelse om sin nära-dödsupplevelse

Lycksele, november 1982

LIVSHISTORIA: En bra författare utgår alltid från sig själv i sitt skrivande. När jag nu ska ta mig an uppgiften att skriva en bok om det här med nära döden-upplevelser är jag med andra ord mer eller mindre nödd och tvungen att utgå från mitt eget liv och min egen erfarenhet av denna märkliga upplevelse.

Jag tillhör alltså skaran av människor som kan vittna om upplevelsen av att ha befunnit sig i dödens omedelbara närhet och sedan återvänt till livet. Låt mig därför ta dig med bakåt i tiden, till november 1982, när jag var en ung man på nyss fyllda 21 år. Tidigare den hösten hade jag börjat studera på Norrskolan, som var en av pingströrelsens folkhögskolor, i Lycksele. Det var ett perfekt upplägg, tyckte jag, eftersom Yvonne, som var min flickvän och senare skulle bli min hustru, bodde i Lycksele och jobbade på lasarettet där.

  I början av november blev jag hastigt sjuk och fick hög feber som i sin tur ledde till dubbelsidig lunginflammation. Jag minns hur jag låg i min säng i det lilla rum jag huserade i på skolans internat, helt orkeslös.

Yvonne kom på besök varje dag, för att titta till mig. Ibland stack någon av mina klasskompisar in skallen i mitt rum för att kolla hur jag mådde, ge mig mat (som jag inte orkade äta upp) samt vatten. Annars låg jag ensam i mitt rum, dag ut och dag in. Jag kan fortfarande inte förstå hur det kom sig att ingen, vare sig skolsjuksköterskan eller någon annan i skolans ledning, såg till att jag fick läkarvård. Att läget var allvarligt kunde knappast ha undgått någon.

  När jag varit sjuk i en vecka hände det.

  Jag minns att Yvonne hade varit hos mig. Hon hade suttit på en stol bredvid min säng en längre stund på kvällen. När hon hade gått därifrån drabbades jag av ett kraftigt kräkningsanfall. Problemet var att eftersom jag inte hade kunnat äta under tiden som jag varit sjuk hade jag inte heller något att kräkas upp. Följden blev därför att jag började spy upp grön, illaluktande och klibbig galla.

  Kräkningsattackerna kom i våg efter våg och jag kan fortfarande minnas hur jag kämpade som en vettvilling för att få luft mellan de våldsamma uppkastningarna. Det kändes som om jag var på väg att kvävas när den illgröna gallan kom vällande ut ur min vidöppna mun.

  Min nära döden-upplevelse är både kortare och mindre dramatisk än andra berättelser om liknande upplevelser som jag har tagit del av. Men icke desto mindre är den fortfarande (när detta skrivs är upplevelsen nästan 34 år gammal) fullständigt kristallklar. Jag kan fortfarande minnas in i minsta detalj vad som hände.

  Jag låg bland mina hoptrasslade, nerkletade lakan och spydde när jag i ena ögonvrån skymtade två personer som stod intill min säng. Jag lyckades vrida något på mitt huvud för att bättre kunna uppfatta vilka det var som hade tagit sig in i mitt rum utan att jag hade märkt det. Var det Yvonne som hade kommit tillbaka i sällskap med någon annan för att besöka mig? Var det några av mina skolkamrater som stod där?

  Två för mig främmande personer, det såg ut som en man och en kvinna, stod tysta och alldeles orörliga invid min säng och tittade på mig. Deras löst sittande kläder var säckiga och skinande vita. Jag hade aldrig sett de två personerna tidigare i mitt liv. I samma ögonblick som jag såg dem stå där fylldes jag av en intensiv euforisk känsla som närmast kan beskrivas som den där jublande känslan man känner inför starten av en resa till en spännande plats någonstans långt borta. Det var så jag upplevde det som sedan hände.

  ”Hurra! Nu ska jag iväg”, sjöng det i mitt inre.

  Den euforiska känslan genomfor hela mig när jag lämnade min kropp och flöt upp mot det bortre högra hörnet av taket i mitt rum. Jag kunde i ett fågelperspektiv se mig själv ligga på sidan, hopkrupen i fosterställning i min säng bland de vita lakanen som var alldeles nedkladdade av den gröna galla jag hade spytt upp. De två personerna som stått invid min säng var försvunna. Jag hörde inga röster eller andra ljud. Allt var tyst. I nästa ögonblick var jag tillbaka i min egen kropp igen.

  Skeptiker kan säkert hävda att min upplevelse av de två personerna invid min säng och den efterföljande utomkroppsliga upplevelsen berodde på att min hjärna var utsatt för syrebrist. Jag kan bara, likt alla andra som har varit med om liknande och många gånger betydligt mer spektakulära upplevelser, vittna om vad jag såg och upplevde. Min personliga tolkning, som givetvis är färgad av min kristna tro, av händelsen är att de två personerna som stod tysta bredvid min säng var änglar och att det som sedan hände var en nära döden-upplevelse.

  Alldeles oavsett spekulationer hit eller dit så återstår en sak som är fullständigt bergfast. Sedan upplevelsen den där kvällen i november 1982 i mitt rum på Norrskolan i Lycksele är jag inte rädd för döden. Varför skulle jag vara det? Känslan som jag kände när jag lämnade min kropp och svävade upp mot taket var bara bubblande och översvallande glädje. Jag kan bara instämma i Bibelns triumferande ord. ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” (1 Kor 15:55)

  Jag har alltid varit öppen och inte känt någon som helst tveksamhet inför att berätta om min utomkroppsliga upplevelse den där novemberkvällen 1982 i Lycksele. Om man sedan tror på min story eller väljer att försöka bortförklara den är inget jag fäster någon större vikt vid. Jag vet vad jag var med om. Det kan ingen ta ifrån mig.

  Avslutningsvis bör jag kanske tillägga att jag till sist fick hjälp av skolsjuksköterskan att ta mig till akutmottagningen vid Lycksele lasarett där man efter lungröntgen och andra prover kunde ställa korrekt diagnos; dubbelsidig lunginflammation. Antibiotika och ett par veckors vistelse hemma hos mamma och pappa i Linköping gjorde susen och gav mig krafterna tillbaka igen. Därefter kunde jag återvända norrut igen och fortsätta mina bibelstudier.

  Men nog var det en märklig känsla att kliva in i mitt lilla rum på Norrskolan igen. Samma rum där jag några veckor tidigare hade varit med om den märkliga upplevelsen av att befinna mig i dödens närhet.

Göran Jacobson – Journalist och författare

goran.jacobson@gmail.com

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *