KD mirakelspurtade i svenskt val utan dess like

Nyhet från riksdagsvalet

Värderingsval, migrationsval, SD-val och KD:s mirakelval. Fyra sammanfattande ord för ett riksdagsval som inte liknar något annat, där det svenska politiska landskapet kullkastats och en etablerad partistruktur med block och inarbetade samarbetsmönster fått sig rejäla törnar.

Borta som dominerande ämnen i valrörelsen 2018 var det som genom decennier alltid dominerat i svenska riksdagsval, det vill säga hårda och materiella ämnen som ekonomi, skatter, budget, arbetsmarknad och jobb. I stället är det ett annat Sverige som nu möter oss, där verkligheten gjort att andra utmaningar i samhället tagit över. Hit hör inte minst lag och ordning, trygghet, integration, migrationspolitik, svenska språkets ställning och västerländska värderingar – ytterst byggda på den kristna tankar som den gyllene regeln, människans värdighet i form av demokrati och konfliktlösning utan våld – samt sjukvårdens fördubblade vårdköer och bristande arbetsro i skolan.
I allt detta gör Sveriges under lång tid helt dominerande maktparti, Socialdemokraterna, sitt sämsta val på över hundra år. I hela 44 år, perioden 1932-1976 innehade Arbetarpartiet Socialdemokraterna posten som landets statsminister för en enpartiregering med parlamentariskt stöd av de demokratiskt, försvars- och utrikespolitiskt opålitliga kommunisterna.
Undantagen för socialdemokratiska enpartiregeringar rörde samlingsregeringen under andra världskriget samt koalitionen med Bondeförbundet/Centerpartiet på 1950-talet.
Först på 1990-talet hamnade S under 40 procents väljarstöd, för att nu till och med inte klara 30 procent. Tillbakagången denna gång på cirka 2,5 procentenheter till 28,4 procents väljarstöd för alltså ned det tidigare statsbärande partiet till ytterligare en lägre nivå, under 30 procent.

Historiska dimensioner

Dessa historiska dimensioner måste tas med för att, fullt ut, förstå dramatiken i vad som inträffat. Stefan Löfven är den socialdemokratiske statsminister och partiledare som tvingas inse att under överskådlig tid kommer S inte kunna bilda enpartiregeringar, det som tidigare var det gängse utfallet av ett svenskt riksdagsval.
Att dessutom landets sedan 26 år tillbaka näst största parti, det liberalkonservativa Moderata samlingspartiet, gör sitt andra förlustval i rad och nu hamnar på nästan exakt 20 procent, innebär att S och M tillsammans inte längre kan forma en egen majoritet tillsammans i riksdagen i viktiga blocköverskridande frågor – om de nu skulle vilja göra detta, de två klassiska huvudantagonisterna i svensk inrikespolitik.
I valrörelsen markerade moderatledaren Ulf Kristersson att han önskade en uppgörelse med S kring en långsiktig, hållbar och hanterbar migrationspolitik – detta för att komma bort från den politiska förlamning frågan skapat för hela riksdagens beslutsfattande i stort. Nu är det bara att konstatera att de två ihop inte räcker till. Fler partier måste med för att nå flertal och den efterlängtade långsiktigheten. Det svenska partilandskapet har med andra ord ytterligare fragmentiserats genom att de stora partierna blivit mindre. Betydligt mindre.
En stor del av Moderaternas uppgång under tidigare statsministern och partiledaren Fredrik Reinfeldts dagar är därmed utraderat. Reinfeldt skapade ideologisk otydlighet kring vad som var partiets kärnvärden och inriktning. Det har försvagat Moderaternas förmåga att kommunicera med väljarna och ge raka besked, något statsministerkandidaten Ulf Kristersson och moderata viceordföranden, finansministerkandidaten Elisabeth Svantesson, försökt styra upp, men haft för kort tid på sig för att lyckas.

Miraklet KD

Att Ulf Kristersson öppet hyllade KD-miraklet och partiledaren Ebba Busch Thors bejublade insatser i debatter och valrörelsen som helhet, visar på de särskilda banden mellan M och KD. Det är också från de moderata leden som KD haft lättast att hämta nya väljare (ungefär var tredje), men också överraskande nog även från S (var åttonde ny KD-väljare röstade socialdemokratiskt 2014). Det visar på kristdemokratins förmåga att fånga brett och att paritets prioritering av sjukvårdsfrågan har just denna sprängkraft.
Från att ha varit ett helt uträknat parti – ”som sjunger på sista versen” som liberala ledarskribenter i Dalarna formulerade det hela – stod Ebba Busch Thor och det folkrörelsepräglade Kristdemokratiska partiet för en mirakulös valspurt.
Partiets trista utgångsläge på runt tre procent förbyttes till 6,4 procent, klart över riksdagsspärren och KD:s första valvinst till riksdagen sedan Alf Svenssons succéval 1998 då 11,8 procent av svenskarna röstade kristdemokratiskt.

Dramatiskt förhandlingsspel

SD är med sina runt 18 procent som ett eget politiskt block – och som omöjliggör för de fyra allianspartierna eller de tre rödgröna partierna att uppnå egen majoritet i riksdagen. När nu ett dramatiskt förhandlingsspel inleds finns det mycket som talar för att C och L bundit sig alltför hårt till att få något blocköverskridande rödgrönt stöd till en ny alliansregering. Det kommer de aldrig att erbjudas, med mindre än att Stefan Löfven (S) sitter kvar.
Det senare vill inte C och L. Återstår för dem då att få över det av regeringsarbete skadeskjutna MP, inte heller troligt.
Vad blir då kvar för de två liberala partierna C och L? Jo, att släppa fram en M-KD-regering med Ulf Kristersson som ny statsminister, beredd att lyssna på C och L som i valrörelsen och under valvakan lagt krokben för sig själva att ingå i en ny regering.

LENNART SACRÉDEUS

www.inblick.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *