– Sovjet låg bakom Palme-mordet

”Statsminister Palme mördad igår kväll – händer 10 dagar efter det att jag den 18 februari inlämnade min avskedsansökan till UD på grund av de omstridda förhandlingarna om Vita zonen”, skriver Bo Theutenberg i den femte och sista volymen av ”Dagbok från UD” där Palme-mordet står i fokus.

Åtta års intensivt arbete med att ge ut Bo Theutenbergs noggrant dokumenterade dagboksanteckningar är nu fullbordat. I centrum för allmänhetens intresse står författarens beskrivning av händelseförloppet kring Palme-mordet. I boken, som kommer ut den 15 juni, slår han fast att Palme undanröjdes av Sovjetunionen därför att de menade att han till slut ”svek dem”.
– Sovjetunionen hoppades på Palmes hjälp att ”neutralisera NATO” – men fick ingen hjälp, vilket sågs som ett ”oacceptabelt dubbelspel” av Ryssland, konstaterar han och beskriver Palmes omgivning som en tämligen homogen skara av vänsterideologiskt orienterade personer.
– De kom att styra polisutredningen och avleda från känsliga spår. Entouraget kring Palme hade alltför stort egenintresse för att låta polisutredningen initieras och löpa enligt vanliga polisiära regler vid brottsundersökningar, fortsätter Bo Theutenberg.

Unik insyn

Vid tiden för mordet hade han en helt central och alldeles unik insyn. Som folkrättsexpert, diplomat, militärstrateg och professor kunde Bo Theutenberg vid tiden för mordet inhämta information via flera centrala arenor, samma arenor som han själv agerade utifrån. Han var därmed både ett centralt vittne och en huvudaktör vid tiden för mordet. Bo Theutenberg hade helt enkelt en viktig roll i den utrikes-, försvars-, och säkerhetspolitiska maktsfärens toppskikt. Han beskriver volym fem som en ”hemsk och mycket obehaglig bok” som han helst hade velat undvika att någonsin behöva skriva.
– Den innehåller ohyggliga saker som man inte trodde skulle kunna hända i vårt land, men bevisligen har gjort det, säger Bo Theutenberg som skulle ha åkt med Palme till Moskva i april 1986.
– Även om det är ytterst obehagligt att dyka ner i alla de hemskheter som skedde kring mitt avsked från UD, anser jag att jag måste redogöra för vad jag vet för att bidra till en korrekt historieskrivning.

Sanningens minut

Bo Theutenberg menar att Palmes ställning som medlare Iran-Irak var mycket känslig. Det var även Bofors export av vapen och krut till Iran. Illegala krutleveranser med destination Iran stoppades plötsligt genom ingripande från svenska tullen alldeles före mordet på Olof Palme den 28 februari 1986.
– Alltsammans var en enda STASI-kuliss, där inkomsterna från arrangemangen kring smugglingen emellertid var livsavgörande för DDR:s överlevnad som stat. Godsvagnar anlände via färjehamnarna eller via tågrälsen till DDR, där vagnar och material märktes om till nya destinationer, inte minst till Iran, säger Bo Theutenberg. Han påpekar att Palme möter irakiske ambassadören i Stockholm Mohammed Said Al-Sahaf på morddagen 28 februari 1986 och konstaterar att när såväl Sovjetledarna som Palmes omgivning tror att de ”rott Palme och de kärnvapenfria zonerna i Norden i hamn”, gäckar han dem och visar NATO-kortet.
– För DDR:s del var det närmast en statsbankrutt som väntade om den omfattande vapensmugglingen bland annat till Iran skulle komma att stoppas. Den var livsviktig för DDR:s överlevnad.

Felaktig KGB-etikett

Lika känsligt var Bofors exportaffär 1985-1986 av 410 kanoner till Indien till ett värde av 8,4 miljarder kronor. Vid FN:s 40-årsfirande i New York i oktober 1985 förklarade Rajiv Gandhi för sin vän Olof Palme att svenska Bofors kunde få den stora ordern på haubitsar om 8 miljarder kronor om Bofors tog bort de s k mellanhänderna.
– Genom min tjänst på UD visste jag en hel del om Boforsaffärerna och deras upplägg samt hur det politiska kringsnacket gick, säger Bo Theutenberg, som menar att Olof Palme detroniserade Sovjetunionen som vapenleverantör till Indien och Mellanöstern. På ett möte i Damaskus hösten 1985 fattades därför beslutet att undanröja Palme.
– Jag måste som i sanningens namn säga att KGB-etiketten på Olof Palme är felaktig. Att han utmanade, gäckade och retade de båda supermakterna är helt klart men Palme var till sin död trogen det dubbelramade hemliga dokument från 1963 som fastlade det mycket nära försvarssamarbetet med USA och NATO-länder. Det nära försvarssamarbetet med USA kvarstod ännu vid tiden för mordet på statsminister Palme i februari 1986, fortsätter Bo Theutenberg.
– Insikten om USA:s och NATO:s centrala roll för Sveriges försvar övergav Palme aldrig, trots alla socialist-marxistiska piruetter.

Moment 22

Han beskriver ett moment 22 i Palmeutredningen där bevis från olagliga buggningar inte kunde användas i en rättegång. Säpos buggning avslöjar nämligen planerna som lades upp hösten 1985 i Damaskus som handlade om att mörda Palme. Ett buggat samtal av PKK-chefen i Sverige morgonen den 1 mars 1986 bevisar PKK:s inblandning i mordet, även om PKK inte höll i pistolen.
– Buggningen av KGB-mannen Vladimir Nezjinskijs våning jämte kringliggande uppgifter visar att det var Sovjetunionen och KGB som mördade eller deltog i mordet på Sveriges statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 – med hjälp en obskyr kurdisk gärningsman vid namn Latiff inom eller i närheten av PKK och Iran.
– Innehållet i ”buggningspärmarna” har jag verifierat på ett ur källkritisk synpunkt helt betryggande sätt, av källor helt oberoende av varandra, vilka får betraktas som förstahandskällor, då informationen kommer från originalhandlingar som källorna haft tillgång till.

KGB visste

– Den samstämmiga uppfattningen är att den enda slutsats som kan dras av uppteckningarna från vad som sades i Nezjinskijs lägenhet natten den 28 februari är att han och KGB visste att Palme skulle mördas. Han sitter och väntar på den extra nyhetssändningen som skall bekräfta detta! Och – när nyhetssändningen kommer säger han ”nu har det skett”, ”nu är han död”, ”alldeles solklart”, ”ingen tvekan”, säger Bo Theutenberg och fortsätter:
– Istället för att protestera mot Sovjet och KGB faller regeringen till föga för Sovjet och ”mörkar” affären även för svenska folket – de borgerliga partiledarna deltar i mörkläggningen av affären
– Regeringen, S-Partiet och UD stoppade allt som pekade på att Sovjetunionen och KGB var inblandade i mordet på statsminister Olof Palme – till stor skada och förfång för rikets säkerhet och utan hänsyn till medborgarnas ”rätt att få veta”. Eftersom Sovjetunionen upphörde som stat år 1991 menar Bo Theutenberg att det inte finns några skyddsvärda intressen att beakta i frågan om sovjetdiplomatbuggningen, mer än enbart intressen hos det socialdemokratiska partiet, eftersom mordet också visar på iranskt deltagande till följd av Olof Palmes roll som FN-medlare och samtidigt djupt berörd av de vapenaffärer han var inblandad i.
– Det riktiga hade givetvis varit att redan vid buggningsavslöjandet på mordnatten 28 februari 1986 ställa Sovjetunionen mot väggen för sitt fruktansvärda dåd. Som det nu blev, blev även mordet på Olof Palme ett led i Sveriges undfallenhet mot Sovjetunionen, en politik huvudsakligen styrd av en vänster-falang inom UD. Inte ens ett statsministermord kunde lösgöra Sverige från Sovjetunionens och KGB:s hårt hållna koppel.
– Det är alldeles fruktansvärt alltsammans!

Varför har du inte avslöjat vad du vet kring Palmemordet tidigare?

– Jag har inte ansett att det har varit möjligt. Det har funnits sekretess-aspekter som nu – när det har gått 35 år sedan Palmemordet och min avgång – har släppt. Det finns inga skyddsvärda intressen att längre ta hänsyn till – mer än möjligen ”politiska partiintressen”. Det är dessutom först nu som jag egentligen vågar, faktiskt.
– Jag var med som ett vittne och som en aktör kring händelserna som omgärdade Palmemordet. Ingen har varit intresserad av min berättelse. Man har istället demonstrativt försökt att underminera min ställning och försökt att få mig att vara passiv: ”Säg ingenting, gör ingenting!”.
– Ett av bokens huvudtema är att socialdemokratin gjorde allt för att tysta ned mig. Sanningen är för hemsk och för obehaglig. 
Att försöka att nedgradera och minimera Bo Theutenbergs unika diplomatiska erfarenheter, långvariga folkrättsliga kompetens och erkända akademiska meriter var nu inte så lätt. När hans tjänster i samband med Berlinmurens fall inte längre var eftertraktade i Sverige lämnade han landet och hjälpte istället Lettland i de folkrättsliga förhandlingarna med Moskva som ledde till Baltikums befrielse.

Sade upp sig till Schori

Första avskedsansökan lämnades till kabinettsekreterare Pierre Schori den 5 december 1985, strax efter Bo Theutenbergs återkomst från den andra hemliga sonderingsresan till Moskva den 19-21 november 1985 ang Vita zonen.
– Det är då som Schori tvingade bort mig som förhandlingsledare om Vita zonen – och de facto från min post som UD:s Folkrättssakkunnige, konstaterar Bo Theutenberg.
Avskedsansökan lämnades in med anledning av att han undergrävdes av UD i förhandlingarna med Sovjet om den svensk-sovjetiska gränsen i Östersjön. Den andra gången överlämnade han sin avskedsansökan till UD:s expeditionschef Håkan Berggren den 10 februari 1986. Det var 18 dagar innan Palmemordet. Båda dessa avskedsansökningar accepterades inte, den andra i ”Nationens intresse”. Den tredje och sista avskedsansökan lämnades in den 11 februari 1987 till utrikesminister Sten Andersson personligen. Theutenberg lämnade sedan formellt posten som UD:s Folkrättssakkunnige den 27 februari 1987, då han ungefär samtidigt utnämndes till ÖB:s folkrättslige rådgivare. Bo Theutenberg hade sedan sommaren 1976 tjänstgjort i olika former på OP2, sektion 2 i Operationsledningen, som på den tiden motsvarade dagens militära underrättelsetjänst MUST.
– När mordet skedde hade jag i princip sagt adjö till UD och hade åkt ned till mina föräldrars gäststuga i Trollhättan. Klockan sju på morgonen kom min pappa och knackade på rutan och sade: ”Sätt på radion!”.
– Då hade man precis tvingat bort mig från förhandlingarna med ryssarna. Jag var ju hårdnackad och hade i hemlighet – på Palmes uppdrag – varit i Moskva både i juni och november 1985. Min inställning var att ”inte ge bort en millimeter” medan Schori var beredd att ge bort hälften.
Theutenberg företrädde Palmes linje. I januari 1986 skulle Theutenberg med Palmes stöd åka med Schori till Moskva. Det ville inte Schori, som istället åkte ensam. Därav Theutenbergs andra avskedsansökan.

Nära ÖB

– När jag tjänstgjorde på ambassaden i Moskva åren 1974-1976 beslutade överbefälhavare (ÖB) Stig Synnergren att jag skulle överföras från incidentberedskapen till OP 2. Sedan blev jag major och ÖB:s folkrättslige rådgivare och satt intill ÖB Lennart Ljung hela tiden. Han anlitade mig i många sammanhang i Försvarsstaben.
– OP2 tillhör det superhemligaste som finns i Sverige. Det tillhör underrättelsetjänsten och är omgärdat med stor sekretess. 
Bo Theutenberg började som fänrik i flygvapnets reserv och kom sedan till indicentberedskapen som bevakade rikets gränser. Där blev han intresserad av folkrätt, vilket lade grunden för hans folkrättsliga karriär.
– Det här med territorium, ingripande, territorialhav, kränkningar och suveränitet var centrala begrepp i indicentberedskapen. Hela det här temat om suveränitet i hav och i luftrum, vilket var ämnet för min doktorsavhandling, grundlades när jag var ung kadett i flygvapnet 1962 och sedan fänrik från 1965, förklarar han.
Bo Theutenberg började föra noggrann dagbok när han var 16 år. Hans dagboksanteckningar låg länge i en låda. Folkrättsexperten menar att vänsterflanken inom socialdemokratin har kidnappat Palmes eftermäle och gjort honom mer vänsterradikal än han i själva verket var.
– Palme värnade Sveriges integritet och ville ha ett starkt försvar, konstaterar han.

Palmeutredning tar beslut

Bo Theutenberg noterar att chefsåklagare Krister Petersson av en händelse kommer att fatta beslut i åtalsfrågan i Palmeutredningen den 10 juni.
– Det är en ren tillfällighet att detta råkar sammanträffa. Det här är ju avslutningsvolymen på ”Dagbok från UD”, en serie som jag har jobbat med sedan år 2012. Att det sensationella skulle inträffa att en åklagare meddelar att han efter 34 år ska besluta angående Palmemordet, det fanns ju inte på kartan när planeringen för utgivningen av volym nummer fem gjordes.
– Det var helt otänkbart att en åklagare skulle gå ut – eller ens våga att gå ut – så här 34 år efter mordet, med beskedet att det skulle bli ett avslut i Palme-utredningen. Jag bedömde något sådant som helt otänkbart när jag började skriva mina dagböcker, fortsätter han och konstaterar att inte ens en åklagare har haft tillgång till alla de källor som han själv hade på grund av de positioner han befann sig i.

RUBEN AGNARSSON

ruben@inblick.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *