Träningsnarkoman? Jag! Aldrig! Eller…?

KRÖNIKA: Om någon hade påstått för ett år sen att jag hösten 2012 skulle börja löpträna flera gånger i veckan – till och med springa en mil då och då – hade jag förmodligen tappat fattningen i en skrattattack.

Om någon dessutom hade sagt att jag skulle slå till på ett gymkort för regelbunden styrketräning. Och till och med bunkra upp med keso och proteinbars att stoppa i mig inom en timme efter passet, för att inte träningen ska vara helt förgäves.

Daniel Cannervik är redaktör på Mälarö Tidning. Foto: Privat.

Daniel Cannervik är redaktör på Mälarö Tidning. Foto: Privat.

Ja, då vet jag inte vad jag hade gjort. Jag hade i alla fall inte trott på det. Helt osannolikt.

Lögn och förbannad dikt. Typ.

Innan hösten 2012 hade löpträning mest varit ett mindre tidskrävande alternativ till en lång och rask promenad. Något jag ibland kände mig tvungen till, men oftast avskydde med orden ”nä, det här var ju ingenting för mig” som ett eko i skallen efteråt.

Styrketräning var otänkbart. Ett gym hade jag inte satt min fot på sen 1993. Då var jag 17 år och hade något slags pubertalt kampsportsintresse som försvann strax därefter.

Min bild (läs: fördom) av gym var uteslutande att de dominerades av testosteronfascistoida superexhibitionister. Jag som dessutom var helt ointresserad av att bygga upp mina knappt befintliga muskler.

Men jag glömde helt bort hälsoaspekten.

Så i takt med att jag sakta men säkert lät mig inspireras av ständigt långlöpande människor i min omgivning – som kunde springa ett par mil bara för att det var skönt väder – började jag även oroa mig lite för min hälsa. Konstant brist på sömn, motion och fysiska aktiviteter gjorde mig orkeslös. Tvingades ofta sätta mig på en stol och vila efter att ha gjort fysiskt triviala saker som att storhandla mat, städa eller tvätta. Orkade aldrig göra någonting efter jobbet.

Den medelåldriga journalisten har tidigare jobbat på Extra Östergötland och Metro. Foto: Privat.

Den medelåldriga journalisten har tidigare jobbat på Extra Östergötland och Metro. Foto: Privat.

Inspirerande inlägg, kommentarer och bilder om löpning fick mig därför att testa på allvar. På riktigt. Ge det flera chanser i stället för att ge upp efter en, bara för att andetagen piper oroväckande eller för att muskler och leder värker av ovana. Att upptäcka den så kallade andra andningen och inse att det trots allt kan vara skönt att springa en halvmil eller en mil, det är obeskrivligt fint.

Sambon uppmanade mig dessutom att styrketräna när jag klagade på mina musarmsproblem av det ohälsosamt stillasittande jobbet. Gymmet som ligger fem promenadminuter hemifrån är dessutom långt ifrån min fantasibild av testosteronfascistoida exhibitionister. Det är snarare mysigt, trivsamt och opretentiöst. Folk hälsar på varandra. Och många är lika taniga som jag.

I båda fallen fick jag snabbt ordentlig mersmak. Av en ganska enkel anledning egentligen:

Att jag nog aldrig i hela mitt liv har varit i bättre fysisk form än just nu.

Det här kommer aldrig vara en hälsoblogg. Jag ville bara dela med mig av hur en högst otippad träningsnarkomani kan väckas.

Kanske kan någon bli peppad.

OBS: Texten publicerades som ett blogginlägg i april 2013.

http://ironiskagenerationen.blogspot.se/2013/04/traningsnarkoman-jag-aldrig-eller.html

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>