Det var en gång…

Av författaren Göran Jacobson

KRÖNIKA: Det var en gång ett land som hette Sverige. Det landet finns inte mer. I vart fall inte det land som hette Sverige och som fanns för inte alls många år sedan. Jag känner nämligen inte längre igen landet jag har varit medborgare i sedan jag föddes för snart 54 år sedan.

Vad var det egentligen som gick snett med Sverige? Respekten för ett människoliv är som bortblåst numera. Så gott som dagligen rapporteras det i media om dödsskjutningar på gator och torg. När jag kör taxi på nätterna får jag allt oftare köra kunder som hellre betalar för att åka taxi ett par hundra meter än att gå hem, av rädsla för att drabbas av det våld som uppenbarligen har blivit vardagsmat i landet jag inte längre känner igen.

Ensamheten breder ut sig och skräckexemplen på detta är när människor kan ligga döda i sina lägenheter i flera månader innan någon, oftast av en ren slump, upptäcker dem.

Egoismen slår nya rekord när VD efter VD på våra stora företag roffar åt sig feta förmåner och plockar ut fantasilöner varje månad samtidigt som man talar om dålig lönsamhet och avskedar personal på löpande band eller helt sonika flyttar verksamheten utomlands.

Antalet hemlösa ökar hela tiden och utanförskapet blir allt tydligare i landet jag inte längre känner igen. Våra gamla, som borde vara värda all respekt och har förtjänat en god omvårdnad på äldre dagar efter att ha jobbat och slitit ett långt liv, blir behandlade sämre än kreatur inom äldrevården.

Om någon vågar öppna munnen och säga något offentligt som inte stämmer överens med det som anses vara politiskt korrekt blir vederbörande genast stämplad som paria. Åsiktskorridoren har smalnat till ett ynka minimum. Det är Jantelagen som råder.

Vart tog det goda samtalet vägen någonstans i landet jag inte längre känner igen? Ord som solidaritet och medmänsklighet har för länge sedan mist sin betydelse i landet jag inte längre känner igen.

Vi förväntas leva för oss själva och blunda för att det finns människor med stora hjälpbehov som lever mitt ibland oss. Tiggarna som blivit en del av gatubilden i våra städer och samhällen är bara ett exempel på detta.

För mig är det en plikt att hjälpa andra. Det var så jag blev uppfostrad av mina föräldrar. Men de värderingar rörande andra människor i nöd som jag fick med mig med modersmjölken delas uppenbarligen inte av alla i landet jag inte längre känner igen.

Kristna kyrkor och församlingar, som enligt sitt ursprungliga uppdrag skulle vara salt mot förruttnelsen, ljus i mörkret och likt staden på berget inte skulle kunna döljas, är djupt försjunkna i sin törnrosasömn.

Kristendomen av år 2015 är på sin höjd en välpolerad yta utan minsta tillstymmelse till djup. Vad var det egentligen som hände med det där landet som hette Sverige? Vad var det som gick snett? “Folkhemmet” blev ett dårhus.

Göran Jacobson – Frilansjournalist och författare

goran.jacobson@gmail.com

One thought on “Det var en gång…”

  1. Göran!
    Det händer som det står skrivet.
    Du vet det, jag vet det.
    Låt mej citera;

    2 timotheos 3:2-5
    Du bör också veta detta, Timotheos, att under den sista tiden kommer det att bli mycket svårt att vara kristen.
    2 Människorna kommer då bara att tänka på sig själva och sina pengar. De kommer att vara fulla av skryt och överskatta sig själva och ta stora ord i sin mun. De kommer att smäda Gud och vara olydiga mot sina föräldrar, otacksamma och alltigenom onda.
    3 De kommer att vara hänsynslösa och vägra att böja sig för någon. De kommer att vara lögnare och bråkmakare, råa och grymma och likgiltiga för allt gott.
    4 De kommer att förråda sina vänner, vara obehärskade, uppblåsta av högfärd och föredra nöjen framför Gud.
    5 De vill gärna framstå som religiösa, men de vill fördenskull inte ha något med Guds förvandlande kraft att göra. Låt dig inte luras av dem.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *