Category Archives: Åsikter

Träningsnarkoman? Jag! Aldrig! Eller…?

KRÖNIKA: Om någon hade påstått för ett år sen att jag hösten 2012 skulle börja löpträna flera gånger i veckan – till och med springa en mil då och då – hade jag förmodligen tappat fattningen i en skrattattack.

Om någon dessutom hade sagt att jag skulle slå till på ett gymkort för regelbunden styrketräning. Och till och med bunkra upp med keso och proteinbars att stoppa i mig inom en timme efter passet, för att inte träningen ska vara helt förgäves.

Daniel Cannervik är redaktör på Mälarö Tidning. Foto: Privat.

Daniel Cannervik är redaktör på Mälarö Tidning. Foto: Privat.

Ja, då vet jag inte vad jag hade gjort. Jag hade i alla fall inte trott på det. Helt osannolikt.

Lögn och förbannad dikt. Typ.

Innan hösten 2012 hade löpträning mest varit ett mindre tidskrävande alternativ till en lång och rask promenad. Något jag ibland kände mig tvungen till, men oftast avskydde med orden ”nä, det här var ju ingenting för mig” som ett eko i skallen efteråt.

Styrketräning var otänkbart. Ett gym hade jag inte satt min fot på sen 1993. Då var jag 17 år och hade något slags pubertalt kampsportsintresse som försvann strax därefter.

Min bild (läs: fördom) av gym var uteslutande att de dominerades av testosteronfascistoida superexhibitionister. Jag som dessutom var helt ointresserad av att bygga upp mina knappt befintliga muskler.

Men jag glömde helt bort hälsoaspekten.

Så i takt med att jag sakta men säkert lät mig inspireras av ständigt långlöpande människor i min omgivning – som kunde springa ett par mil bara för att det var skönt väder – började jag även oroa mig lite för min hälsa. Konstant brist på sömn, motion och fysiska aktiviteter gjorde mig orkeslös. Tvingades ofta sätta mig på en stol och vila efter att ha gjort fysiskt triviala saker som att storhandla mat, städa eller tvätta. Orkade aldrig göra någonting efter jobbet.

Den medelåldriga journalisten har tidigare jobbat på Extra Östergötland och Metro. Foto: Privat.

Den medelåldriga journalisten har tidigare jobbat på Extra Östergötland och Metro. Foto: Privat.

Inspirerande inlägg, kommentarer och bilder om löpning fick mig därför att testa på allvar. På riktigt. Ge det flera chanser i stället för att ge upp efter en, bara för att andetagen piper oroväckande eller för att muskler och leder värker av ovana. Att upptäcka den så kallade andra andningen och inse att det trots allt kan vara skönt att springa en halvmil eller en mil, det är obeskrivligt fint.

Sambon uppmanade mig dessutom att styrketräna när jag klagade på mina musarmsproblem av det ohälsosamt stillasittande jobbet. Gymmet som ligger fem promenadminuter hemifrån är dessutom långt ifrån min fantasibild av testosteronfascistoida exhibitionister. Det är snarare mysigt, trivsamt och opretentiöst. Folk hälsar på varandra. Och många är lika taniga som jag.

I båda fallen fick jag snabbt ordentlig mersmak. Av en ganska enkel anledning egentligen:

Att jag nog aldrig i hela mitt liv har varit i bättre fysisk form än just nu.

Det här kommer aldrig vara en hälsoblogg. Jag ville bara dela med mig av hur en högst otippad träningsnarkomani kan väckas.

Kanske kan någon bli peppad.

OBS: Texten publicerades som ett blogginlägg i april 2013.

http://ironiskagenerationen.blogspot.se/2013/04/traningsnarkoman-jag-aldrig-eller.html

När vår hund utlöste varglarm i Navestad

Det här med människans skräck för vargen tar sig ganska konstiga uttryck ibland. Vad är det som gör att vuxna människor hyser en sådan rädsla inför ett fyrfota djur som likt oss lever på att döda andra varelser av kött och blod och sedan äta upp dem? Vari ligger förklaringen till denna nästan vitmenade skräck? Kan det vara så att vargen har en lika analytisk tankeförmåga som vi har? Kan det vara så att vi känner oss provocerade av det faktum att det finns likvärdig konkurrens om herraväldet i naturen?

Frilandsjournalisten, Göran Jacobson, arbetar numera som författare där han bl. a. har skrivit biografin om den kände ex-artisten och numera resande evangelisten Simon Ådalhs, "Den oväntade resan".

Frilandsjournalisten, Göran Jacobson, arbetar numera som författare där han bl. a. har skrivit biografin om den kände ex-artisten och numera resande evangelisten Simon Ådalhs, ”Den oväntade resan”. Foto: Gabriel Jacobson.

För några år sedan smet vår kolsvarta schäfertik Nolva iväg och tog sig upp i Vrinneviskogen. Hennes improviserade utflykt ledde henne till den gamla fårhagen bakom Navestadskolan, där hennes entré skrämde vettet ur några lågstadiebarn som trodde att de hade mött en livs levande varg i det före detta fårhägn som sedan många år utgör en del av skolbarnens lekplats. En lärare och tillika självutnämnd ”vargexpert” kunde snabbt slå fast att de tassavtryck som vår förlupna schäfer hade lämnat i februarisnön var vargspår. Tidningen kontaktades och varglarmet var ett faktum.

När jag läste artikeln i Norrköpings Tidningar noterade jag att ”vargmötet” i fårhagen, några hundra meter från vårt hem, hade skett strax innan två grannpojkar ringde på vår dörr med den återbördade Nolva i ett provisoriskt koppel. Jag gjorde misstaget att ringa nyhetschefen på NT för att kolla upp den exakta tidpunkten för incidenten i Navestad. Jodå, jag fick mina misstankar besannade. Tidpunkten stämde exakt, det var vår Nolva som hade utlöst varglarmet. NT-journalisten garvade bokstavligt talat läppen av sig när han fick höra sanningen bakom krigsrubrikerna om ”Navestadvargen”.

– Det var väl det jag misstänkte, frustade han mellan skrattsalvorna och skickade på stående fot iväg en fotograf med uppdraget att plåta vår snälla gamla hund. Artikeln publicerades på tidningens webbplats nt.se och sedan var karusellen igång. Nolva blev förstasidesnyhet hos alla större tidningar i Sverige. Aktuellt och Rapport på SVT, Nyheterna på Fyran, Radio Östergötland och Dagens Eko hängde på direkt. Nolva blev världsberömd i hela Sverige på en eftermiddag. Journalistdrevet fick mig snabbt att förstå den utsatta situation som filmstjärnor och andra celebriteter tvingas utstå dagligen. Det var riktigt, riktigt jobbigt ett tag innan nyheten så småningom förlorade i värde och ebbade ut.

Denna numera ganska humoristiska episod dök upp i mitt minne idag när jag läste på nätet om att varglarmet har gått ute på Vikbolandet. Att det finns varg därute är ingen nyhet. Jag har själv haft närkontakt av tredje graden med ett av dessa vackra djur på ett fält därute. Det var en fantastisk och majestätisk upplevelse att få stå öga mot öga med en varg i det fria, men inte gav jag mig till att ringa media på grund av det. Varför skulle jag göra det? Vargarna hör hemma i vår natur lika mycket som rävar, älgar, ekorrar, harar, skogsmöss och alla andra djur som Vår Herre har skapat och har exakt samma existensberättigande som vilka andra varelser som helst. Det borde inte vara en nyhet att vargen finns runt husknuten.

Skulle det nu vara så att ett nytt vargrevir är på G i våra trakter så vill jag bara hälsa Gråben och gänget varmt välkomna hit. Till eventuella varghatare och andra kriminella element säger jag bara: Ni låter vargarna vara ifred! Våga inte ens vifta med avtryckarfingret! Härmed utser jag nämligen mig själv till Östergötlands vargkramare nummer ett.

Göran Jacobson – Frilandsjournalist och författare

goran.jacobson@gmail.com

Integrerad, ja – svensk, nej

Att kunna svenska, att förstå svenskarnas sociala koder samt att älska potatissallad och dricka starkt kaffe flera gånger om dagen – inget av det påverkar mitt chilenska tillhörighet. Trots att jag har bott 28 av mina 37 år i Sverige känner jag mig fortfarande mest som chilenare.

Krönikör: Wladimir Loyola Foto: Anders Magnusson.

Krönikör för Prensa Norrköping: Wladimir Loyola Fotot tagen av: Anders Magnusson.

Ingen kan ta ifrån mig spanskan som mitt modersmål, latinska rytmerna i blodet eller längtan till att nån gång resa till Chile.

Det visade sig inte minst i juni 2006 då Sverige mötte Chile på Råsunda i gengrepet inför Fotbolls-VM. Saken var klar, det var mina föräldrars hemland jag hejade på. Det gjorde till och med min 18-åriga syster Ana-María som är född i Sverige. Som tur slutade matchen 1-1.

Men även om jag inte känner mig som svensk, tycker jag att jag är integrerad i samhället och accepterad av svenskarna. Där har svenska språket varit betydligt viktigare än min mörka hårfärg. Numera ser jag mig själv som en riktig Norrköpingsbo med östgötskt brytning.

Segregerad skulle jag nog vara om jag bodde i ett extremt invandratätt område med latinamerikaner i min omgivning där jag bara pratade spanska.

Det skulle bli ännu värre om jag tittade på TV-Chile hela dagarna utan att intressera mig för vad som händer här i Sverige.

Mina rötter i två kulturer gör också att jag kan uppskatta olika saker i Sverige och Chile. Svenskarna vill, för det mesta, ha ordning och reda och är punktliga, det gillar jag.

Å andra sidan kan jag sakna spontaniteten i Chile. Jag har också svårt för att personnummer verkar vara viktigare än namn för myndigheterna.

I den chilenska kulturen uppskattar jag gästfriheten och öppenheten. Däremot gillar jag inte att många är alltför rakt på sak och betraktar världen i svart och vitt. Det finns faktiskt nyanser också.

Som journalist hoppas jag att min bakgrund ska vara en styrka. Jag har studerat i Chile, talar flytande spanska och har kunskaper om två kulturer.

Jag må vara chilenare i hjärtat, men Sverige är mitt hemland och Norrköping min hemstad.

Wladimir Loyola 

wladimir.loyola@gmail.com